Jul och nyårshälsning på den här länken med ljud och bilder två sidor
Jag är den yngste av fem syskon och har väl syns tydligast inte bara för att vara längst till växten. Mina försök att distansera mig från all offentlig uppmärksamhet har i stället lett till en självexponering i motsatt riktning ofta mot min egen vilja.
När jag var barn deltog jag i Sionförsamlingen i Norrköping och dess livaktiga verksamhet på 1950 talet. Där fick jag vara mig själv.
Musikaliskt autodidakt kunde jag känna mig hemma i många grupper av musikutövande. Att lyssna till annan musik av så kallad profan karaktär var uteslutet. Om jag tjusades av jazzmusiken så fick jag veta att den inte hörde hemma i Guds församling. Världens visor fick man inte sjunga. Det behövde jag inte heller. Det fanns ju så mycket god kristen musik som också hade sina rötter i både jazz och annan musik. Ibland var det svårt att veta var gränsen gick.
Världen utanför kyrkan var främmande, lockande och skrämmande på samma gång. Det fanns många som på den tiden drogs till det förbjudna. Eftersom tröskeln mellan församlingen och världen utanför var ganska hög, var det ofta med risk för sitt eget andliga liv som man överträdde de regler synliga såväl som osynliga som fanns.
Att bli ertappad med begången synd var naturligtvis förödmjukande. Likaså att behöva be församlingen om förlåtelse. Man ansåg att detta var en nödvändig för att beskydda församlingen ifrån besmittelse från världen. Det var med stor smärta man ibland ansåg det nödvändigt att utesluta medlemmar som brutit emot dessa regler. Bland det värsta som kunde hända var om någon kvinna fått barn före äktenskapet. Den kvinnan fick bära en skammens stämpel i värsta fall i resten av sitt liv.
Vi kanske kan tycka illa om detta, men då ska vi komma ihåg att tiderna var annorlunda och de nedärvda värderingar vi hade likaså. Det fanns många goda avsikter i kyrkorna. Trots detta kan vi så här i efterhand se de fel som blev begångna, men vi ska nog göra det med stor försiktighet och inte alltför hårda domar mot våra förfäder.
Jag blev ofta retad för att jag var frälst. De kallade mig för Jesus. I församlingen sade man till mig att jag skulle vara salig som fick lida för det namnet. Det var sannerligen inte lätt att vara munter när man fick gå till skolan med ångest inför det som väntade på skolgården.
”Se, där kommer Jesus. Ska vi kasta sten på honom som han får välsigna?” Glåporden kunde höras långa vägar och överallt i stan fanns det retstickor som kände igen den långe spinkige gestalten som hade fått Jesusnamnet.
I skolan fick jag lysa med min musikaliska begåvning på klassens roliga timme, då jag fick spela på orgeln. Fröken var stolt, men jag tror att många av kamraterna tyckte att jag glänste i mina försök att för en gångs skull få vara lyckad. Detta gav givetvis fel signaler. En sådan konstig kille kunde väl ingen vilja ha något gemensamt med. Dessutom var han ju religiös och gick till den mest föraktade av alla kyrkor i stan. Nej usch honom måste man akta sig för.
Jag blev ett mobboffer. Församlingen och kyrkan blev min fristad. En skyddad plats där jag kunde växa och utvecklas som människa. Där fanns inga mobbingtendenser.
Jag känner stor tacksamhet när jag tänker på den gemenskap som fanns i den församling där jag växte upp. Där fanns så många goda förebilder som jag med tacksamhet tänker på. Detta uppväger mycket av den enkelspårighet jag nu på äldre dar har genomskådat av denna rörelse.
Numera kan jag känna mitt utanförskap på ett helt annat sätt än då jag var ung. Det finns ingen som retar mig längre och kallar mig för Jesus, men jag kan ändå känna mig utanför det sociala etablissemanget. Jag finner mig ofta i likt tjuren Ferdinand sittande vid min egen lilla korkek där jag luktar på de blommor som mest behagar min näsa.
Är jag då verkligen så tillbakadragen som jag påstår? Min korkek har blivit datorn där jag formulerar mig på mitt sätt och slänger ur mig en hel del ord, ibland till förargelse, men också till glädje för en del.
Åter igen har jag fått bekräftat mitt främlingsskap inför en förkunnelse som är introspektiv och som kräver prestation. Den skapar skuldkänslor hos ärligt längtande kristna, som ingenting hellre vill än att få vara spruckna kärl i tjänst för Gud.Att dagligen få leva i Guds förlåtelse innebär inte att vi är syndfria, men befriade nådehjon. Det finns en liten församling på platsen där jag bor, som längtar efter andlig förnyelse. De resultat man där önskar se kanske kommer då man minst anar det, men de kan absolut inte presteras och de som får den kan bara vara syndare.
Välkommen till mina jul och nyårshälsningar med bild och ljud.
GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!
torsdag 31 december 2009
onsdag 30 december 2009
Låt oss inte styras...
Gunnar Johansson skriver i en insändare i tidningen Dagen att vi inte skall låta oss styras av falska profeter i vår tid. Det handlar återigen om vad Jonas Gardell skriver i sin bok om Jesus. Han är en falsk profet eftersom den lära som han förkunnar står i direkt konflikt med vad Nya Testamentet lär om Jesu försoning och inkarnationen.
Jag vill hålla med Gunnar Johansson att vi inte skall låta oss styras, varken av falska profeter eller läror. Jag kan faktiskt inte förstå varför Jonas Gardell skall kallas för falsk profet. Han är inte alls profet och hans åsikter om Jesus är ingen lära. Han förmedlar sina tankar om Jesus utifrån den uppfattning han har. Det finns ingen anledning att låta sig styras av dem. Det tror jag till och med att han tydligt har sagt. Det som är positivt med Jonas Gardell är att han lyckas med att väcka tankar hos människor som tyvärr skrämts bort från det kristna budskapet på grund av kristen dogmatism. Han är modig som använder sitt kändisskap på det sättet. Hans tankar kan jag förstås inte hålla med om i allt, men det är väl inte heller nödvändigt
Läror är ofta styrande och erfarenheten visar att människor kan bli bundna av läror. Det resulterar för det mesta i att man fördömer den som har avvikande tankar. I värsta fall leder det till att man hamnar under inflytande av dem som menar sig ha den rena läran. Har inte historien visat hur fel det blir när läror får styra människor.
Bibeln är vårt rättesnöre skriver Gunnar Johansson. Ja, jag tror att Bibeln är Guds Ord till oss människor, men vi kan inte låta oss styras av allt ens i Bibeln.Vi får inte heller använda Bibeln till att förtrycka människor och om man använder det som redskap till att förbanna människor blir det helt galet. Så har skett den senaste tiden när man från fundamentalistiskt håll citerat Psaltaren 109:8-9 och syftar på President Obama därför man hatar honom då han försöker medla mellan parterna i Mellanöstern. Det är en direkt förbannelse i detta bibelcitat.
Man ser hellre att Obamas ämbete tas av någon annan i stället för att Israel överger sitt övergrepp mot sitt grannfolk. En pastor har skrivit att han önskar att Obama blir ”a lame duck.” Det är hemskt att sådana tankar får existera hos dem som kallar sig kristna.
Kära vänner vi måste helt enkelt förpassa en hel del citat till historiens skräpkammare där de hör hemma.
På en punkt vill jag ge Jonas Gardell rätt i sin uppfattning. Det är Guds kärlek som gör oss syndfria i Guds ögon. Jag vill gärna tolka det så som det står i Skriften att denna kärlek blev synlig när Jesus kom till oss och tog vår plats. Han tog vår synd. I honom är vi fullkomligt fria från synd. Vi behöver inte dela upp människor i rena och orena. I honom är vi rena. Hur blir det då när vi kommer hem en dag när vårt jordeliv är slut. Bibelns löften är att vi får klä oss i hans fullkomlighet. Det löftet får vi ta fast på. Hur det blir vet vi inte.
Jag vill deklarera för Gunnar Johansson att jag också är en bibeltroende kristen, men jag låter mig inte styras av något annat än mitt sunda förnuft.
Låt oss inte styras av falska profeter
Jag vill hålla med Gunnar Johansson att vi inte skall låta oss styras, varken av falska profeter eller läror. Jag kan faktiskt inte förstå varför Jonas Gardell skall kallas för falsk profet. Han är inte alls profet och hans åsikter om Jesus är ingen lära. Han förmedlar sina tankar om Jesus utifrån den uppfattning han har. Det finns ingen anledning att låta sig styras av dem. Det tror jag till och med att han tydligt har sagt. Det som är positivt med Jonas Gardell är att han lyckas med att väcka tankar hos människor som tyvärr skrämts bort från det kristna budskapet på grund av kristen dogmatism. Han är modig som använder sitt kändisskap på det sättet. Hans tankar kan jag förstås inte hålla med om i allt, men det är väl inte heller nödvändigt
Läror är ofta styrande och erfarenheten visar att människor kan bli bundna av läror. Det resulterar för det mesta i att man fördömer den som har avvikande tankar. I värsta fall leder det till att man hamnar under inflytande av dem som menar sig ha den rena läran. Har inte historien visat hur fel det blir när läror får styra människor.
Bibeln är vårt rättesnöre skriver Gunnar Johansson. Ja, jag tror att Bibeln är Guds Ord till oss människor, men vi kan inte låta oss styras av allt ens i Bibeln.Vi får inte heller använda Bibeln till att förtrycka människor och om man använder det som redskap till att förbanna människor blir det helt galet. Så har skett den senaste tiden när man från fundamentalistiskt håll citerat Psaltaren 109:8-9 och syftar på President Obama därför man hatar honom då han försöker medla mellan parterna i Mellanöstern. Det är en direkt förbannelse i detta bibelcitat.
Man ser hellre att Obamas ämbete tas av någon annan i stället för att Israel överger sitt övergrepp mot sitt grannfolk. En pastor har skrivit att han önskar att Obama blir ”a lame duck.” Det är hemskt att sådana tankar får existera hos dem som kallar sig kristna.
Kära vänner vi måste helt enkelt förpassa en hel del citat till historiens skräpkammare där de hör hemma.
På en punkt vill jag ge Jonas Gardell rätt i sin uppfattning. Det är Guds kärlek som gör oss syndfria i Guds ögon. Jag vill gärna tolka det så som det står i Skriften att denna kärlek blev synlig när Jesus kom till oss och tog vår plats. Han tog vår synd. I honom är vi fullkomligt fria från synd. Vi behöver inte dela upp människor i rena och orena. I honom är vi rena. Hur blir det då när vi kommer hem en dag när vårt jordeliv är slut. Bibelns löften är att vi får klä oss i hans fullkomlighet. Det löftet får vi ta fast på. Hur det blir vet vi inte.
Jag vill deklarera för Gunnar Johansson att jag också är en bibeltroende kristen, men jag låter mig inte styras av något annat än mitt sunda förnuft.
Låt oss inte styras av falska profeter
lördag 26 december 2009
Du är en del av sanningen om julen.
Efter julaftonens mässa fick jag dessa tankar som en fortsättning på kyrkoherdens predikan.
När natthimlen upplystes av änglarna och budskapet om den nyfödde Jesus förkunnades för herdarna, så fick de bara veta en del av den sanning som är fullkomlig. Det var tillräckligt för att sätta dem i rörelse mot stallet i Betlehem.
”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De österländska stjärntydarna hade också uppfattat en del av sanningen:
”Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
Ingen av dem hade hela svaret på en sanning som vi bara kan uppfatta delvis. Den fullkomliga sanningen är och förblir ett mysterium så länge vi lever i den värld där Guds under är ofattbart. Men skärvorna av sanningen är tillräckliga för att sätta oss i rörelse. Vår del av sanningen behöver bekräftas. Änglarnas budskap lever i dag och det ger oss både hopp och tro för framtiden. Vad är det för budskap? Det handlar om att den osynlige Guden tagit och tar gestalt i en människokropp.
”Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet.”
”Sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen själv Gud och alltid nära Fadern har förklarat honom för oss.”
Detta handlar om den historiska tid då Jesus gjorde sitt inträde i världen. Detta budskap har lika stor betydelse för oss som lever i dag. Det är ett budskap som talar om fred på jorden. När Gud tar sin boning i en människa skapas fredens förutsättningar. Har du upptäckt att Gud bor i varje människa? Han bor i dig. Jag ser det när kärleken och godheten får händer och fötter hos dig. Julens mysterium får till en del sin förklaring hos varje människa som är med och skapar fredens förutsättningar. Då tar Gud sin plats ibland oss och vi ser honom.
Att förneka Gud är att förneka kärleken. Att tro på Gud är att tro på kärleken.
GOD FORTSÄTTNING PÅ DENNA UNDERBARA JULHÖGTID SOM VI NU FÅR FIRA I VÅRT LAND UNDER FREDLIGA FÖRHÅLLANDEN. JAG TACKAR GUD FÖR SVERIGE OCH FÖR VÅR KONUNG OCH HANS FAMILJ. DESSUTOM TACKAR JAG GUD FÖR VÅRA POLITIKER I REGERING, RIKSDAG, KOMMUNER OCH LANDSTING. JAG TROR PÅ GUDS MÖJLIGHETER OCH BER OM HANS FORTSATTA BESKYDD ÖVER VÅRT ÄLSKADE FOSTERLAND.
När natthimlen upplystes av änglarna och budskapet om den nyfödde Jesus förkunnades för herdarna, så fick de bara veta en del av den sanning som är fullkomlig. Det var tillräckligt för att sätta dem i rörelse mot stallet i Betlehem.
”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De österländska stjärntydarna hade också uppfattat en del av sanningen:
”Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”
Ingen av dem hade hela svaret på en sanning som vi bara kan uppfatta delvis. Den fullkomliga sanningen är och förblir ett mysterium så länge vi lever i den värld där Guds under är ofattbart. Men skärvorna av sanningen är tillräckliga för att sätta oss i rörelse. Vår del av sanningen behöver bekräftas. Änglarnas budskap lever i dag och det ger oss både hopp och tro för framtiden. Vad är det för budskap? Det handlar om att den osynlige Guden tagit och tar gestalt i en människokropp.
”Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet.”
”Sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen själv Gud och alltid nära Fadern har förklarat honom för oss.”
Detta handlar om den historiska tid då Jesus gjorde sitt inträde i världen. Detta budskap har lika stor betydelse för oss som lever i dag. Det är ett budskap som talar om fred på jorden. När Gud tar sin boning i en människa skapas fredens förutsättningar. Har du upptäckt att Gud bor i varje människa? Han bor i dig. Jag ser det när kärleken och godheten får händer och fötter hos dig. Julens mysterium får till en del sin förklaring hos varje människa som är med och skapar fredens förutsättningar. Då tar Gud sin plats ibland oss och vi ser honom.
Att förneka Gud är att förneka kärleken. Att tro på Gud är att tro på kärleken.
GOD FORTSÄTTNING PÅ DENNA UNDERBARA JULHÖGTID SOM VI NU FÅR FIRA I VÅRT LAND UNDER FREDLIGA FÖRHÅLLANDEN. JAG TACKAR GUD FÖR SVERIGE OCH FÖR VÅR KONUNG OCH HANS FAMILJ. DESSUTOM TACKAR JAG GUD FÖR VÅRA POLITIKER I REGERING, RIKSDAG, KOMMUNER OCH LANDSTING. JAG TROR PÅ GUDS MÖJLIGHETER OCH BER OM HANS FORTSATTA BESKYDD ÖVER VÅRT ÄLSKADE FOSTERLAND.
onsdag 23 december 2009
tisdag 22 december 2009
Israel och profetiorna
Vi har den senaste tiden sett och hört en del förkunnare som använt sig av profetiorna i Bibeln för att försvara det som sker i staten Israel i vår tid. Man menar att det är otillbörligt att kritisera Israel eftersom de är Guds ögonsten. Detta är egentligen inte något nytt. Som ung pingstpredikant mötte jag dessa företeelser redan på sextiotalet och jag var själv helt fångad av budskapet som knöt händelserna i Mellanöstern till de gammaltestamentliga profetiorna. Jag greps av ett slags fatalism och planerade kortsiktigt, eftersom jag hade uppfattningen att tidstecknen var så exakta att Jesus kunde komma i vilket ögonblick som helst. Samtidigt levde jag ett slags bekymmersfri tillvaro som var osund. Vi skulle inte oroa oss för våra barn som då var små. Herren skulle ju komma och hämta oss och tiden måste vara mycket nära. När min hustru började tala om hur det eventuellt skulle bli när de började skolan förmanade jag henne och sa att då har Jesus kommit för länge sedan. Jag kan säga att jag levde mer för himlen än för jorden. Vi sjöng om gatorna av guld och pärleportar sköna. Det var en underbar verklighetsflykt, romantisk och fylld av värme. Var det fel? Både ja och nej. Det kan aldrig vara fel att bli påmind om Jesu tillkommelse som kommer att ske när vi inte väntar det, men som för en kristen människa inte kan komma som en överraskning. Men det blir fel när vi använder oss av de profetiska skrifterna så som man gjort den senaste tiden och som man gjorde tidigare.
Jag har skrivit om detta i artikeln: Darbyismen en eskatologisk villolära.
Förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse har tyvärr använts på ett felaktigt sätt i västvärldens kristenhet. Många har blivit vilseledda av falska läror, inte bara av rörelser sådana som Jehovas vittnen och Adventisterna, utan även av kända bibellärare i de väckelsekristna samfunden och rörelserna. Förkunnelsen har många gånger skett i välmening och oförstånd, men ibland också med felaktiga motiv, då man utnyttjat människors oro för framtiden på ett spektakulärt sätt.
En av dessa eskatologiska irrläror är darbyismen. Plymouthbrodern John Nelson Darby var denna läras främste talesman. Läran är i korthet följande: Kristus skall vid två tillfällen återkomma till jorden. Tidsperioden däremellan – futtiga sju år – kallar man vedermödan. Vidare påstår man att ett tiostatsförbund – som skall ledas av en person (=antikrist) – kommer att bildas.
Detta är en lära som strider emot vad vi läser och tolkar i Guds Ord när det gäller Jesu andra tillkommelse. Att förutsäga tiden när denna skall äga rum är ingenting vi skall ägna oss åt.
Den darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymothrörelsen tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom
väckelserörelserna i Sverige. Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt?
Det finns en historisk förklaring till detta.Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar. Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse
och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande.
Alla fantasifulla skildringar av detta har eggat människor i alla tider till att spekulera i sådant vi inte vet någonting om. Detta är ovärdigt och jag tar bestämt avstånd och varnar för följderna av detta.
Jag efterlyser ett större kurage ibland kristna ledare att stå upp för en sund undervisning i detta och ta avstånd ifrån dessa irrläror .
Att tro på Gud är att tro på det goda som finns i människan och det förstånd han givit oss för att bruka inte bara för vår egen skull utan för alla våra medmänniskor på denna jord där vi bor, bygger och planerar.
:Så predikade även jag om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver. Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag insett att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.
Jag skulle önska att detta vore något vi för länge sedan hade lämnat, men så är det tyvärr inte.
I stället för att ingjuta mod och förtröstan finns det förkunnare som målar upp skräckfyllda framtidsvisioner i syfte att vinna människor för sitt budskap.Detta är i högsta grad oanständigt. Kära vänner låt oss snarast överge dessa falska läror och i stället tro på att vi kan förändra den här världen som vi nu lever i.
Läs vad teologen Magnus Malm skriver i tidningen Dagen
Läs dessutom vad som skrivs om detta på Dessa mina minsta bröder:
JUL I NASARET
Jag har skrivit om detta i artikeln: Darbyismen en eskatologisk villolära.
Förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse har tyvärr använts på ett felaktigt sätt i västvärldens kristenhet. Många har blivit vilseledda av falska läror, inte bara av rörelser sådana som Jehovas vittnen och Adventisterna, utan även av kända bibellärare i de väckelsekristna samfunden och rörelserna. Förkunnelsen har många gånger skett i välmening och oförstånd, men ibland också med felaktiga motiv, då man utnyttjat människors oro för framtiden på ett spektakulärt sätt.
En av dessa eskatologiska irrläror är darbyismen. Plymouthbrodern John Nelson Darby var denna läras främste talesman. Läran är i korthet följande: Kristus skall vid två tillfällen återkomma till jorden. Tidsperioden däremellan – futtiga sju år – kallar man vedermödan. Vidare påstår man att ett tiostatsförbund – som skall ledas av en person (=antikrist) – kommer att bildas.
Detta är en lära som strider emot vad vi läser och tolkar i Guds Ord när det gäller Jesu andra tillkommelse. Att förutsäga tiden när denna skall äga rum är ingenting vi skall ägna oss åt.
Den darbyistiska eskatologin uppstod på 1830-talet inom irvingrörelsen i England genom en kvinna, Margret MacDonald, som fick en uppenbarelse om Jesu återkomst. J.N. Darby (1800-1882) verksam inom Plymothrörelsen tolkade denna uppenbarelse som en tvådelad återkomst och konstruerade den välkända eskatologi som fick en stark ställning inom
väckelserörelserna i Sverige. Genom Darbys besök i USA under 1850-talet etablerades denna lära bland baptisterna. Den övertogs senare av den framväxande pingstväckelsen. Hur kunde denna lära etablera sig så snabbt?
Det finns en historisk förklaring till detta.Baptistevangelisten William Millers budskap om att Jesu återkomst skulle ske 1844 hade innan dess fått ett enormt genomslag i USA. När detta år passerade blev det något av ”bränd mark” att fastställa nya årtal för Jesu återkomst. När då Darby kom och förkunnade att inga mer uträkningar behövs, därför att församlingens uppryckande kan ske när som helst, och att denna återkomst var osynlig för världen, mottogs det med öppna armar. Herren skulle rädda oss undan den ”kommande vreden”, sa man. Slutförandet av missionsbefallningen förlades till ”vedermödan”, då skulle det bli väckelse
och judarna skulle bli frälsta. På så sätt kringgick man de texter som talade om att uppdraget måste slutföras innan Herren kommer. Darbys förkunnelse passade som hand i handske i tiden efter Millers misslyckande.
Alla fantasifulla skildringar av detta har eggat människor i alla tider till att spekulera i sådant vi inte vet någonting om. Detta är ovärdigt och jag tar bestämt avstånd och varnar för följderna av detta.
Jag efterlyser ett större kurage ibland kristna ledare att stå upp för en sund undervisning i detta och ta avstånd ifrån dessa irrläror .
Att tro på Gud är att tro på det goda som finns i människan och det förstånd han givit oss för att bruka inte bara för vår egen skull utan för alla våra medmänniskor på denna jord där vi bor, bygger och planerar.
:Så predikade även jag om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver. Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag insett att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.
Jag skulle önska att detta vore något vi för länge sedan hade lämnat, men så är det tyvärr inte.
I stället för att ingjuta mod och förtröstan finns det förkunnare som målar upp skräckfyllda framtidsvisioner i syfte att vinna människor för sitt budskap.Detta är i högsta grad oanständigt. Kära vänner låt oss snarast överge dessa falska läror och i stället tro på att vi kan förändra den här världen som vi nu lever i.
Läs vad teologen Magnus Malm skriver i tidningen Dagen
Läs dessutom vad som skrivs om detta på Dessa mina minsta bröder:
JUL I NASARET
måndag 21 december 2009
God jul 2009
NÅGRA BARNDOMSMINNEN
På min barndoms gata fanns ett litet torg utanför vårt fönster. På den tiden fanns varken TV eller dataspel att sysselsätta sig med. Papper och penna hade man stor nytta av. Jag roade mig ibland med att föra statistik på hur många gångtrafikanter, cyklister, hästskjutsar och bilar som passerade på Lösings torg under en bestämd tid. Det var lika vanligt med hästskjutsar som med bilar på den tiden. På vintern var det inte mer trafik än att vi barn kunde åka kälke på Dalgången, en gata som sluttade ner mot torget. Fordonens hastighet var inte heller särskilt hög, så riskerna för olyckor var inte lika stora som nu.
Jag hade sett farbror Helge.Han gick ofta till affären med stapplande steg. Mamma berättade att han hustru var blind. Så det var farbror Helge som varje dag måste gå till affären och handla. Det är synd om dem sa jag. Farbror Helge har så svårt att gå. Mamma svarade att de hade ingen liten gosse som kunde gå och handla åt dem. Plötsligt kände jag mig riktigt betydelsefull och sa till mamma: ”Tror du att jag skulle kunna hjälpa dem?” Så fick det bli. Mamma trodde att det var Gud som hade haft sitt finger med i spelet. Det var ofta så i vårt hem. Vi trodde på Guds ledning och upplevde gång på gång hur han hjälpte oss med små vardagliga ting.
Nu kanske ni tror att det var enbart tant Gärda och farbror Helge som hade nytta av att jag började gå och handla åt dem efter skolans slut. Så var det inte. Även jag fick många fina stunder i deras hem med förtroliga samtal.
De hade en barnslig tro på bönens makt. Med detta vill jag ha sagt att deras tro var enkel och okomplicerad. Det var inga diskussioner om Gud möjligen kunde svara på bön. Nej detta var självklart för dem. När farbror Helge bad, så var det ingen högtravad bön. Det var ett slags pratande med Gud, där tonen var mycket angelägen. Om de bad för någon som hade det svårt, så var rösten nästan gråtmild, varm och innerlig. Det luktade så gott i deras hem. Till julen hade tant Gärda gjort i ordning små krukor med hyacinter som också spred sin väldoft.
Ibland brukade farbror Helge ta fram Bibeln och Mannakorgen. Den bestod av små lappar med utvalda bibelcitat. Jag blev ombedd att sätta mig och farbror Helge sa till oss att vi skulle ta ett var sitt manna, så skulle han läsa orden vi fick ur Bibeln. Det var med spänd förväntan man inväntade sitt speciella ord. Det kunde ju vara ett särskilt tilltal från Gud. Det var vi inställda på och det kändes mycket naturligt. Ögonen lyste på farbror Helge när han läste: ”Hör, vilket härligt ord du fått Rolf”, kunde han säga. Det var nästan som han hade hittat en dyrbar skatt som han nu fick ge åt mig. Och det hade han verkligen Jag sög på löftesorden som på en god karamell. Det var verkligen skönt att få vara i detta hem som andades så mycket kärlek. Äldre människors livserfarenhet betonades mer förr i tiden än nu. Just därför upplevde jag stunderna hos tant Gärda och farbror Helge som lärorika. De hade ju dessutom gjort speciella andliga erfarenheter.
Min barndoms jular kan jag minnas som festliga, trots att de var mycket enkla. Vi var trångbodda när den stora familjen samlades, men nog dukades det julbord med både lutfisk, gröt och skinka. Visst fick vi julklappar. Ibland de leksaker jag minns att jag fick var små uppskruvbara bilar. En av mina bröder brukade få lust att se vad som fanns inuti bilarna. Mamma skällde ut honom och sa att han hade förstörelsemani. Det var roligt att få julklappar, men ännu roligare att ge. Jag kände mig så stolt när jag för idogt förvärvade slantar kunde inhandla diverse julklappar till syskonen. På somrarna förtjänade jag en del genom att samla lump och papper. Hur jag emballerade minns jag inte men jag brukade gå till Lumphandlaren och sälja det jag samlat. Det blev säkert ingen stor inkomst, men det fanns ju andra saker man kunde göra för att tjäna en liten slant. Till exempel kunde man gå och handla åt tanterna i husen där vi bodde. När det började närma sig jul, brukade jag fara runt i stan till släktingar och bekanta och sälja jultidningar Då kände jag mig verkligen som en liten missionär. Det var ju Guds Ord jag spred till dem. Jag minns även att jag gick till hemmen och sålde en veckotidning som hette Hemmet och familjen. På söndagarna brukade pojkarna sälja AT, en tidning som liknade Expressen. Om jag gjorde detta så var det under en kort tid, eftersom jag tyckte att det var fel att använda söndagen på det sättet. Att vara tidningsbud på den tiden kunde vara ganska lönsamt för en pojke..
På somrarna knackade jag dörr och sålde dörrmattor. Jag cyklade på dessa affärsresor. Till och med så långt som till Borggårds bruk där min syster och svåger bodde. Dessa cykelturer gav mig en härlig frihetskänsla. Att lämna stadens buller och ge sig ut på små skogsvägar var verkligen spännande. Det var ju inte så mycket farlig trafik då. Å andra sidan var hastigheten fri, men bilarna var inte så snabba i alla fall.
Detta är ett litet axplock ur min barndomsvärld som jag så här i jultider vill dela med mig.
Här ett foto från ovan på min barndoms gator Storsvängen och Dalgången Markerst kryss vid vårt fönster med utsikt emot Lösings torg.
onsdag 16 december 2009
Väst har ansvar för fred i Mellanöstern
Några aktuella och mycket viktiga länkar:
Dessa mina minsta bröder
Aktuellt just nu på följande länk:
Palestinagrupperna.se
Några meddelanden som också gäller det som pågår skickar jag med till mina läsare, eftersom det är sådant som alla behöver ta del av för att försöka förstå allvaret i den situation som kan äventyra freden i vår värld och i Mellanöstern:
Det första meddelandet:
VÄST HAR ANSVAR FÖR FRED I MELLANÖSTERN
Det andra meddelandet:
ARTIKEL FRÅN KYRKANS TIDNING
KÄRA KRISTNA VÄNNER I ALLA KYRKOR OCH SAMFUND. VI FÅR INTE SOVA LÄNGRE. VI MÅSTE RESA OSS FÖR EN VÄRDIG SANNING HUR OBEKVÄMT DET ÄN ÄR. ATT VISA FÖR MYCKET HÄNSYN TILL DEM SOM INTE SER SANNINGEN KAN BLI FÖRÖDANDE
Jerusalem måste bli huvudstad också i Palestina
Ingen fred om Jerusalem delas
Dessa mina minsta bröder
Aktuellt just nu på följande länk:
Palestinagrupperna.se
Några meddelanden som också gäller det som pågår skickar jag med till mina läsare, eftersom det är sådant som alla behöver ta del av för att försöka förstå allvaret i den situation som kan äventyra freden i vår värld och i Mellanöstern:
Det första meddelandet:
VÄST HAR ANSVAR FÖR FRED I MELLANÖSTERN
Det andra meddelandet:
ARTIKEL FRÅN KYRKANS TIDNING
KÄRA KRISTNA VÄNNER I ALLA KYRKOR OCH SAMFUND. VI FÅR INTE SOVA LÄNGRE. VI MÅSTE RESA OSS FÖR EN VÄRDIG SANNING HUR OBEKVÄMT DET ÄN ÄR. ATT VISA FÖR MYCKET HÄNSYN TILL DEM SOM INTE SER SANNINGEN KAN BLI FÖRÖDANDE
Jerusalem måste bli huvudstad också i Palestina
Ingen fred om Jerusalem delas
söndag 13 december 2009
Trovärdigt vittne för skändat budskap
”Jag skäms inte för jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott fram till den dagen.” 2.Tim. 1:12
Så skrev aposteln Paulus. Han hade upplevt mötet med Gud på ett sådant sätt att han visste på vem han trodde. Kan man som kristen bekännare instämma i denna trosbekännelse även i vår tid, när det finns så många som gör anspråk på att förkunna den fullkomliga sanningen.
När man är kristen säger man inte: ”Gud finns nog” Nej man säger: ”Gud finns” Denna trosvisshet kommer inte utifrån. Varje människa har sin egen väg till Gud. Ibland kan det se ut som den leder bort ifrån Gud, men i själva verket är det tvärtom.
Det står talas om Petrus, en av Jesu lärjungar att han vid ett tillfälle svarade Jesus:
”Du är Messias, den levande Gudens son.”
Om nu Petrus kunde vara så säker på detta, så berodde det inte enbart på det han såg och hörde trots att det säkert var något som ingen i vår tid varit med om. Nej trosvissheten kom inifrån. Jesus svarar Petrus:
”ingen av kött och blod har uppenbara detta för dig, utan min fader i himlen.”
På vilket sätt skall man förvalta en sådan trosupplevelse?
Det är kärleken som skall vara drivkraften. I första hand är det kärleken till människorna. Denna kärlek kan ibland vara av den sort som ibland kallas nitälskan. Om den inte blir kontrollerad kan den vara mer till skada än till nytta. Det har jag själv erfarit under perioder då jag drivits av kärlek till budskapet mer än till mottagaren.
Under min tid som predikant i Pingströrelsen predikade jag ofta om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver och det togs inte alltid emot på ett sätt som var positivt. Vid ett besök hos min äldre syster manade jag dem ivrigt om att bli frälsta eftersom tiden härefter var mycket kort, Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag förstått att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.
Det var många bubblor i den andliga grytan på den tiden och det kokade över mer än en gång. Många tyckte att det var bättre att grytan fick koka över än att den inte kokade alls. Tänk dig en gryta som kokar över en eld. Om den kokar över slocknar elden, men om den får sjuda så bevaras innehållet i grytan och elden fortsätter att brinna.
Om Gud får bevara dem som sköter den kokande grytan, så kommer elden aldrig att slockna.
Om kärleken till människor som inte tänker som vi får driva oss så blir inte vår predikan en monolog. Då gömmer vi oss inte bakom våra färdiga argument, utan vi vågar att ställa de frågor som är nödvändiga. Om svaret uteblir så böjer vi oss ödmjukt och inser att vår kunskap fortfarande är ett styckverk
Bön: Gud uppenbara din härlighet, så att jag kan återspegla den på ett rätt sätt. Amen!
Gör här ett tillägg till min artikel med anledning av kommentaren från Dessa mina minsta bröder. Jag högaktar denne kämpe för kristen människovärdig och anständig sanning ifråga om det som sker i Mellanöstern. Vill gärna hjälpa till att sprida kännedom om hans intressanta site (blogg) på den här länken:
Dessa mina minsta bröder
Aktuellt just nu på följande länk:
Palestinagrupperna.se
Några meddelanden som också gäller det som pågår skickar jag med till mina läsare, eftersom det är sådant som alla behöver ta del av för att försöka förstå allvaret i den situation som kan äventyra freden i vår värld och i Mellanöstern:
Det första meddelandet:
HÄR
Det andra meddelandet:
HÄR
Så skrev aposteln Paulus. Han hade upplevt mötet med Gud på ett sådant sätt att han visste på vem han trodde. Kan man som kristen bekännare instämma i denna trosbekännelse även i vår tid, när det finns så många som gör anspråk på att förkunna den fullkomliga sanningen.
När man är kristen säger man inte: ”Gud finns nog” Nej man säger: ”Gud finns” Denna trosvisshet kommer inte utifrån. Varje människa har sin egen väg till Gud. Ibland kan det se ut som den leder bort ifrån Gud, men i själva verket är det tvärtom.
Det står talas om Petrus, en av Jesu lärjungar att han vid ett tillfälle svarade Jesus:
”Du är Messias, den levande Gudens son.”
Om nu Petrus kunde vara så säker på detta, så berodde det inte enbart på det han såg och hörde trots att det säkert var något som ingen i vår tid varit med om. Nej trosvissheten kom inifrån. Jesus svarar Petrus:
”ingen av kött och blod har uppenbara detta för dig, utan min fader i himlen.”
På vilket sätt skall man förvalta en sådan trosupplevelse?
Det är kärleken som skall vara drivkraften. I första hand är det kärleken till människorna. Denna kärlek kan ibland vara av den sort som ibland kallas nitälskan. Om den inte blir kontrollerad kan den vara mer till skada än till nytta. Det har jag själv erfarit under perioder då jag drivits av kärlek till budskapet mer än till mottagaren.
Under min tid som predikant i Pingströrelsen predikade jag ofta om Jesu andra tillkommelse, ofta med en tolkning av den yttersta tidens händelser i relation till det som hände i Mellanöstern. Att se händelserna där både år 1948 och 1967 var då för mig tydliga bevis för att Jesus inom en mycket kort tid skulle komma tillbaka. Jag minns att jag efter sexdagarskriget blev ivrigare än någonsin att förkunna budskapet. Det fanns något panikartat i min iver och det togs inte alltid emot på ett sätt som var positivt. Vid ett besök hos min äldre syster manade jag dem ivrigt om att bli frälsta eftersom tiden härefter var mycket kort, Jag försökte att överföra min egen upplevelse genom att tala. Jag glömde en mycket viktig sak. Respekten mot dem jag talade till Mitt budskap var en monolog. Jag hade inte den rätta förmågan till att lyssna och förstå. Nu efteråt har jag förstått att jag saknade kärlek och lät mest som en skrällande cymbal. Om jag hade kärlek så var det mera till mitt budskap än till dem som skulle få det.
Det var många bubblor i den andliga grytan på den tiden och det kokade över mer än en gång. Många tyckte att det var bättre att grytan fick koka över än att den inte kokade alls. Tänk dig en gryta som kokar över en eld. Om den kokar över slocknar elden, men om den får sjuda så bevaras innehållet i grytan och elden fortsätter att brinna.
Om Gud får bevara dem som sköter den kokande grytan, så kommer elden aldrig att slockna.
Om kärleken till människor som inte tänker som vi får driva oss så blir inte vår predikan en monolog. Då gömmer vi oss inte bakom våra färdiga argument, utan vi vågar att ställa de frågor som är nödvändiga. Om svaret uteblir så böjer vi oss ödmjukt och inser att vår kunskap fortfarande är ett styckverk
Bön: Gud uppenbara din härlighet, så att jag kan återspegla den på ett rätt sätt. Amen!
Gör här ett tillägg till min artikel med anledning av kommentaren från Dessa mina minsta bröder. Jag högaktar denne kämpe för kristen människovärdig och anständig sanning ifråga om det som sker i Mellanöstern. Vill gärna hjälpa till att sprida kännedom om hans intressanta site (blogg) på den här länken:
Dessa mina minsta bröder
Aktuellt just nu på följande länk:
Palestinagrupperna.se
Några meddelanden som också gäller det som pågår skickar jag med till mina läsare, eftersom det är sådant som alla behöver ta del av för att försöka förstå allvaret i den situation som kan äventyra freden i vår värld och i Mellanöstern:
Det första meddelandet:
HÄR
Det andra meddelandet:
HÄR
torsdag 10 december 2009
Människofientlig dogmatism
”Det finns ett slags sekulär fanatism i Sverige där det inte längre finns uttryck för religion i svenskarnas liv”, skriver Cecilia Jaensson Wallander i senaste numret av Kyrkans Tidning.
Man kan undra vad det beror på. Hon skriver att en del människor upplever religionen som samhällsfarlig. Det pågår en diskriminering av människor som har en religiös tro, särskilt muslimer.
Fördomar om religionens betydelse leder ofta till religiös analfabetism, där man fördömer allt som har med religion att göra. Visst kan en religion bli samhällsfarlig och det finns också ett slags samhällstrots i en del religiös extremism, även ibland dem som har en kristen tro. Det har vi sett allt för många bevis på.
Om religionen eller den kristna tron påverkar vardagen så att människofientliga dogmer blir till okritiskt anammade sanningar så finns det anledning att protestera. Detta tycker Ulf Ekman är att motarbeta den kristna tron, vilket han anser var bland annat Humanisternas syfte, när de delade ut Hedeniuspriset.
Människofientliga dogmer finns i alla religioner, så även i kristendomen. Om dessa görs till okritiskt anammade sanningar är det även vår kristna skyldighet att protestera.
Trots detta vill jag poängtera trons betydelse. Det kan aldrig vara samhällsfarligt att få ge uttryck för en stark tro. Varför har man den uppfattningen? Jag tror att det delvis beror på de färdiga svar man ger på frågor som inte alls är så lätta att besvara.
Jag har svårt att förstå dem som menar att det skulle vara fel att brottas med Gud utan att få något svar. Den brottningskampen pågår så länge vi lever. Tron har inte svaret, men vilar vid löftet. Hedenius brottades med den Gud som han menade inte fanns. Antingen vi tror på Gud eller inte så måste vi fortsättas att brottas med frågorna.
Om man böjer sig för människofientliga dogmer så är man ett offer för religiös indoktrinering.
Detta skrämmer många ärligt sökande människor och påskyndar den avkristning vi inte vill se.
En del kristna ledare har inlett ett skyttegravskrig där man med alla medel bekämpar sina meningsmotståndare i stället för att ta reda på vad de verkligen vill. Låt inte Humanisterna bli ensamma om att bekämpa människofientliga dogmer.
Man kan undra vad det beror på. Hon skriver att en del människor upplever religionen som samhällsfarlig. Det pågår en diskriminering av människor som har en religiös tro, särskilt muslimer.
Fördomar om religionens betydelse leder ofta till religiös analfabetism, där man fördömer allt som har med religion att göra. Visst kan en religion bli samhällsfarlig och det finns också ett slags samhällstrots i en del religiös extremism, även ibland dem som har en kristen tro. Det har vi sett allt för många bevis på.
Om religionen eller den kristna tron påverkar vardagen så att människofientliga dogmer blir till okritiskt anammade sanningar så finns det anledning att protestera. Detta tycker Ulf Ekman är att motarbeta den kristna tron, vilket han anser var bland annat Humanisternas syfte, när de delade ut Hedeniuspriset.
Människofientliga dogmer finns i alla religioner, så även i kristendomen. Om dessa görs till okritiskt anammade sanningar är det även vår kristna skyldighet att protestera.
Trots detta vill jag poängtera trons betydelse. Det kan aldrig vara samhällsfarligt att få ge uttryck för en stark tro. Varför har man den uppfattningen? Jag tror att det delvis beror på de färdiga svar man ger på frågor som inte alls är så lätta att besvara.
Jag har svårt att förstå dem som menar att det skulle vara fel att brottas med Gud utan att få något svar. Den brottningskampen pågår så länge vi lever. Tron har inte svaret, men vilar vid löftet. Hedenius brottades med den Gud som han menade inte fanns. Antingen vi tror på Gud eller inte så måste vi fortsättas att brottas med frågorna.
Om man böjer sig för människofientliga dogmer så är man ett offer för religiös indoktrinering.
Detta skrämmer många ärligt sökande människor och påskyndar den avkristning vi inte vill se.
En del kristna ledare har inlett ett skyttegravskrig där man med alla medel bekämpar sina meningsmotståndare i stället för att ta reda på vad de verkligen vill. Låt inte Humanisterna bli ensamma om att bekämpa människofientliga dogmer.
onsdag 9 december 2009
Fjärstedt på krigsstigen i Uppsala
”Kristet” inbördeskrig med säte i Uppsala
Det är sorgligt och bedrövligt att behöva skriva detta inlägg. Det jag låser i tidningen Dagen får inte stå oemotsagt. Det pågår nämligen ett medialt krig understött av tidningarna Dagen och Världen i dag.
Jag måste flera gånger nypa mig i skinnet för att veta om jag är vakeneller drömmer en ond dröm när jag läser hur Biskop emeritus Biörn Fjärstedt får så stort utrymme i tidningen Dagen. Hans åsikter är nämligen mycket ovederhäftiga när han går till angrepp mot den Svenska kyrka där han tidigare varit biskop.
Han tycker att kyrkoledningen behöver bytas ut och artikeln har medfört att 80 procent av dem som läst internetupplagan tidningen Dagen piskats upp till denna hatstämning där man vill avsätta ärkebiskopen och hans medarbetare. Det är mycket oseriöst av tidningen Dagen att låna sig till en så sjuk journalistik.
Björn Fjärstedt är kritisk mot Svenska kyrkans sätt att tala om Jesus. Hans vokabulär är krigisk. Han vill att systemet i Svenska kyrkan skall krackelera. När kyrkan nu menar att man har vidgat tolkningen av ”äktenskap” så är man i kollisionskurs med bibeln menar han
Den påstådda bibeltrohet som Fiärstedt pläderar för är inget annat än hyckleri. Det finns krafter vi läst om den senaste tiden som vill använda bibeln som stöd för att försvara våld, krig och hat mot exempelvis presidenten i USA. Om vi tolkar bibeln på det sättet kommer vi i kollision med det centrala budskapet som innebär att vi skall älska alla människor och innesluta dem i vår kristna gemenskap.
Det är en sådan bibeltrohet som nu förkunnas i Svenska kyrkan. Det handlar om frihet i tolkning av det som gäller och det som inte gäller vår tid.. Tolkningen av äktenskapet är fortfarande sådan att det handlar om man och kvinna, men det utvidgade begreppet innebär att kyrkan även innesluter människor som har annan läggning.
Jag tackar Gud för Svenska kyrkan och vänder mig med stor sorg i sinnet mot de hatiska krafter som på allt sätt vill använda media för denna svartmålning av Svenska kyrkan
ÄRKEBISKOPEN BORDE AVGÅ
Det är sorgligt och bedrövligt att behöva skriva detta inlägg. Det jag låser i tidningen Dagen får inte stå oemotsagt. Det pågår nämligen ett medialt krig understött av tidningarna Dagen och Världen i dag.
Jag måste flera gånger nypa mig i skinnet för att veta om jag är vakeneller drömmer en ond dröm när jag läser hur Biskop emeritus Biörn Fjärstedt får så stort utrymme i tidningen Dagen. Hans åsikter är nämligen mycket ovederhäftiga när han går till angrepp mot den Svenska kyrka där han tidigare varit biskop.
Han tycker att kyrkoledningen behöver bytas ut och artikeln har medfört att 80 procent av dem som läst internetupplagan tidningen Dagen piskats upp till denna hatstämning där man vill avsätta ärkebiskopen och hans medarbetare. Det är mycket oseriöst av tidningen Dagen att låna sig till en så sjuk journalistik.
Björn Fjärstedt är kritisk mot Svenska kyrkans sätt att tala om Jesus. Hans vokabulär är krigisk. Han vill att systemet i Svenska kyrkan skall krackelera. När kyrkan nu menar att man har vidgat tolkningen av ”äktenskap” så är man i kollisionskurs med bibeln menar han
Den påstådda bibeltrohet som Fiärstedt pläderar för är inget annat än hyckleri. Det finns krafter vi läst om den senaste tiden som vill använda bibeln som stöd för att försvara våld, krig och hat mot exempelvis presidenten i USA. Om vi tolkar bibeln på det sättet kommer vi i kollision med det centrala budskapet som innebär att vi skall älska alla människor och innesluta dem i vår kristna gemenskap.
Det är en sådan bibeltrohet som nu förkunnas i Svenska kyrkan. Det handlar om frihet i tolkning av det som gäller och det som inte gäller vår tid.. Tolkningen av äktenskapet är fortfarande sådan att det handlar om man och kvinna, men det utvidgade begreppet innebär att kyrkan även innesluter människor som har annan läggning.
Jag tackar Gud för Svenska kyrkan och vänder mig med stor sorg i sinnet mot de hatiska krafter som på allt sätt vill använda media för denna svartmålning av Svenska kyrkan
ÄRKEBISKOPEN BORDE AVGÅ
tisdag 8 december 2009
Ingen tidtabell för advent: Jesu Kristi ankomst
När Jesus kom till jorden en gång för längesen, så var det inte många som förstod Guds hemlighet. Bibeln berättar att det var några få enkla människor som väntade på hans ankomst. En del av dem hade försökt att ta reda på i vilken tid han skulle komma, men någon exakt tidtabell kunde de inte finna.
De väntade på att något underbart skulle ske i samband med hans ankomst. Det är ju så barnen längtar efter jul. De hoppas att de skall få något som de har önskat sig. Bibeln talar mycket om barnaskapets sinne. Guds barn längtar efter något underbart. De tröstar och uppmuntrar varandra. De litar på att löftet är sant. Guds löfte får dem att vila i faderns famn. Tro betyder på grundspråket, ”lita på” eller ”luta sig mot” De trodde på löftet som sagt att han skulle komma..
"Några österländska stjärntydare hade sett hans stjärna gå upp och de hade kommit för att hylla honom."
Med andra ord sagt:. De hade tagit reda på en del av den hemlighet som Gud uppenbarat Så var det också för en gammal man vid namn Symeon om bodde i Jerusalem. Han väntade på löftet om att Jesus skulle göra sitt inträde i världen. Det står att Helig ande var över honom och hade uppenbarat för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Herren Messias.
Det här skulle jag vilja kalla det första advent av två, inte av fyra som vi vanligtvis har delat upp adventssöndagarna.
Det återstår ännu ett advent som jag kallar för andra advent, inte att förväxla med andra söndagen i advent. Vårt andra advent av de två jag beskriver handlar om det löfte som vi fått.
Denna gång handlar det om Jesu Kristi ankomst, som innebär att vi skall församlas hos honom. Man behöver inte veta tid och stund för detta, eftersom det inte finns någon tidtabell. Dagen då det skall ske kan inte överraska den människa som väntar att han skall komma. Natten och mörkret kan verka skrämmande, men ljuset som lyser är starkare än mörkret. Kärleken övervinner hatet. Hoppet att få möta Jesus fyller mig med glädje.
Så här skriver Paulus i sitt andra brev till Thessalonikerna 2:1:
”När det gäller vår herre Jesu Kristi ankomst, då vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte alls tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt er inte luras på något vis..”
Det fanns tydligen redan vid denna tid falska profeter som på ett oanständigt sätt använde förkunnelsen om Jesu ankomst som något skrämmande och hotfullt. Det har i alla tider funnits händelser som pekat på destruktiva företeelser i tiden. När människor använt sig av dessa för att göra en tidtabell som beskriver dagen då han skall komma, kan vi avfärda detta, eftersom bibeln varnar för detta. Se bl.a. i Apostlagärningarna 1:7
”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt…”
Jesus säger själv i Matteusevangeliets 24:e kapitel, 24:36:
”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himmelens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.”
Allt är under Guds kontroll, så vi behöver inte spekulera. Det enda vi kan göra är att fortsätta leva precis som vanligt.
”uppmuntra och styrka varandra till allt gott i gärning och ord.” 2. Tess.2:17
lördag 5 december 2009
Intervju med Ann Heberlein om Bipolär sjukdom från Svenska kyrkans scen på Bokmässan i Göteborg 2009
LÄNKEN FINNS HÄR
Jag hittade denna länk på Kyrkans tidning som har en mycket läsvärd site.
Den LÄNKEN FINNS HÄR
Jag hittade denna länk på Kyrkans tidning som har en mycket läsvärd site.
Den LÄNKEN FINNS HÄR
lördag 28 november 2009
tisdag 24 november 2009
Livet ger svar
När vi läste ur vår andaktsbok i dag så kom följande tankar som jag nu förmedlar. Särskilt med tanke på en god vän som jag brevväxlar med.
Vår tid har vi fått för att leva det här livet. Det är alldeles för kort för att vi skall få svar på alla frågor. Vi skall leva livet nu.
”I kristendomen kommer livet självt före alla spekulationer om det.” (Wilfrid Stinnisen)
Det handlar om kärlek
”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas; det är en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.” (Viktor Rydberg)
I denna dikt brinner Rydberg av längtan till det ideal, som förtär allt det som är jordiskt i hans väsen, till dess han har nått fram till evigheten.. Det är en världsfrämmande livsglädje, som vänder sig bort från den grubblande gåta som alla efterforskar och finner olöst.
Det är inte ett liv som rättar sig efter tidens strömningar. Det är mera målinriktat fast utan tvång. Det handlar inte om att rätta sig efter andra, därför innebär det att man får ta upp kampen, gå emot strömmen, men driven av kärlek.
”Den eviga saligheten är inget diskussionsämne, det är frukten av en kamp som var och en måste utkämpa nu.” (W.S.)
"Den som lever så får erfara att ”svaren växer fram ur själva livet.” (W.S.)
För en tid sedan berättade jag för en god vän om några upplevelser jag haft, där jag själv upplevt ett starkt tilltal av Gud. Plötsligt hejdade jag mig ursäktande, trots att hon lyssnade mycket uppmärksamt. Förlåt mig, sa jag, du tycker väl att det här verkar alldeles för löjligt, eftersom du inte tror på det jag kallar för Gud. Jag kände värmen i hennes svar när hon sa: ”Nej jag tror inte på Gud, men jag tror på kärleken.” Var det så Rydberg menade: ”Vad du i kärlek vill.” Vi har nog samma Gud fast vi ger honom olika namn. GUD ÄR KÄRLEK!
Vår tid har vi fått för att leva det här livet. Det är alldeles för kort för att vi skall få svar på alla frågor. Vi skall leva livet nu.
”I kristendomen kommer livet självt före alla spekulationer om det.” (Wilfrid Stinnisen)
Det handlar om kärlek
”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas; det är en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.” (Viktor Rydberg)
I denna dikt brinner Rydberg av längtan till det ideal, som förtär allt det som är jordiskt i hans väsen, till dess han har nått fram till evigheten.. Det är en världsfrämmande livsglädje, som vänder sig bort från den grubblande gåta som alla efterforskar och finner olöst.
Det är inte ett liv som rättar sig efter tidens strömningar. Det är mera målinriktat fast utan tvång. Det handlar inte om att rätta sig efter andra, därför innebär det att man får ta upp kampen, gå emot strömmen, men driven av kärlek.
”Den eviga saligheten är inget diskussionsämne, det är frukten av en kamp som var och en måste utkämpa nu.” (W.S.)
"Den som lever så får erfara att ”svaren växer fram ur själva livet.” (W.S.)
För en tid sedan berättade jag för en god vän om några upplevelser jag haft, där jag själv upplevt ett starkt tilltal av Gud. Plötsligt hejdade jag mig ursäktande, trots att hon lyssnade mycket uppmärksamt. Förlåt mig, sa jag, du tycker väl att det här verkar alldeles för löjligt, eftersom du inte tror på det jag kallar för Gud. Jag kände värmen i hennes svar när hon sa: ”Nej jag tror inte på Gud, men jag tror på kärleken.” Var det så Rydberg menade: ”Vad du i kärlek vill.” Vi har nog samma Gud fast vi ger honom olika namn. GUD ÄR KÄRLEK!
fredag 20 november 2009
Skällande hundar
Vår ekonomi har aldrig tillåtit oss att bo på förstklassiga hotell när vi vid några få tillfällen rest utomlands. Min femtioårsdag för snart 18 år sedan firade vi på ett billigt hotell i Teneriffa. Hade vi förstått hur plågsamma nätterna skulle bli på detta hotell hade vi nog hellre stannat hemma i Sverige. Utanför hotellet skällde hundar instängda i en hundgård utan uppehåll, hela natten. Om det var tyst i en minut, så tänkte man: ”Äntligen.” , men förstod att de åter igen, skulle börja skälla efter denna minuts olidliga spänning. Det var hemskt. Vi glömmer det aldrig..
Tänk er följande situation. Hundar som är instängda i en liten trång hundgård. Någon går förbi och retar dem. De kanske har något med sig som de håller upp, ungefär som tjurfäktaren som har ett rött skynke när han ger sig ut på arenan. Tjurfäktaren har lärt sig hur han skall klara sig undan tjurens ursinniga anfall. Det ingår i uppvisningen och tjurens ursinne leder till tjurens grymma död.
De som retar hundarna, går inte in i hundgården. Det vore alldeles för riskabelt, men orsaken till hundarnas skall är deras närvaro utanför hundgården.
En bunden gårdshund kan möjligen hjälpa sitt husfolk med att upplysa att någon är på väg till dem antingen det är en fiende eller vän, men husfolket får vara beredda på hundens skall, när som helst under dygnet. En sällskapshund är inte så förargelseväckande som en gårdshund. Ofta får man höra hundens ägare skrika för att få tyst på ”hundrackarn”
Många bloggar man läser på nätet är fyllda med aggressiva skall. Gå in på Ulf Ekmans blogg och läs de kommentarer som aldrig blir besvarade, möjligen kan man i något sammanhang se att han inte fäster så stor vikt vid dem så att de är värda att besvara.
Den 19 november skrev han: ” Det har debatterats värre på min blogg efter det viktiga besöket i Polen, oj, vad åsikter och spekulationer det finns om allt…..”
Ja det är många som är upprörda och man bearbetar sin upprördhet genom att skriva. Ilskan är stor, eftersom det är så många som retar gallfeber på den som har andra åsikter. så skäller man som hundar instängda i sin hundgård, eller rusar ut på arenan som tjuren.
Hat och missmod fyller platsen på de s.k. kristna bloggarna i bloggosfären.
Siewert Öholm är vred på Diakonia och menar att de är enögda när de hjälper de utsatta i Mellanöstern.
De är enögda därför att de vågar kritisera det som är fel i den sekulära staten Israel. Man får inte kritisera Israel för då är man enögd och i värsta fall anses man vara antisemit. Nej Siewert Öholm är inte vred. Han är full av hat och fördömelse. Det finns inte ett uns av kristen kärlek och barmhärtighet när han skriver sin elaka artikel i Världen i dag.
Kära läsare nu tycker ni förstås mycket riktigt att även jag skäller och beter mig som en gårdshund. Tror ni att jag tycker det är roligt? Nej hör ni det är verkligen ingen nöjesverksamhet när man vill bevaka sitt folk. Jag ropar med full kraft: ”Vänd om, vänd om och avslöja det som är falskt och orättfärdigt.” Pröva även det jag skriver med nöd i mitt hjärta.
Varför gömmer sig kristna ledare. Jag tycker att tiden är inne att ta av sig filt-tofflorna. VI MÅSTE REAGERA!
NÅGRA LÄNKAR MED ANLEDNING AV JOAKOM WOHLFEILS KOMMENTAR:
DIAKONIA
OM JOAKIM WOHLFEIL
OM DIAKONIA
Tänk er följande situation. Hundar som är instängda i en liten trång hundgård. Någon går förbi och retar dem. De kanske har något med sig som de håller upp, ungefär som tjurfäktaren som har ett rött skynke när han ger sig ut på arenan. Tjurfäktaren har lärt sig hur han skall klara sig undan tjurens ursinniga anfall. Det ingår i uppvisningen och tjurens ursinne leder till tjurens grymma död.
De som retar hundarna, går inte in i hundgården. Det vore alldeles för riskabelt, men orsaken till hundarnas skall är deras närvaro utanför hundgården.
En bunden gårdshund kan möjligen hjälpa sitt husfolk med att upplysa att någon är på väg till dem antingen det är en fiende eller vän, men husfolket får vara beredda på hundens skall, när som helst under dygnet. En sällskapshund är inte så förargelseväckande som en gårdshund. Ofta får man höra hundens ägare skrika för att få tyst på ”hundrackarn”
Många bloggar man läser på nätet är fyllda med aggressiva skall. Gå in på Ulf Ekmans blogg och läs de kommentarer som aldrig blir besvarade, möjligen kan man i något sammanhang se att han inte fäster så stor vikt vid dem så att de är värda att besvara.
Den 19 november skrev han: ” Det har debatterats värre på min blogg efter det viktiga besöket i Polen, oj, vad åsikter och spekulationer det finns om allt…..”
Ja det är många som är upprörda och man bearbetar sin upprördhet genom att skriva. Ilskan är stor, eftersom det är så många som retar gallfeber på den som har andra åsikter. så skäller man som hundar instängda i sin hundgård, eller rusar ut på arenan som tjuren.
Hat och missmod fyller platsen på de s.k. kristna bloggarna i bloggosfären.
Siewert Öholm är vred på Diakonia och menar att de är enögda när de hjälper de utsatta i Mellanöstern.
De är enögda därför att de vågar kritisera det som är fel i den sekulära staten Israel. Man får inte kritisera Israel för då är man enögd och i värsta fall anses man vara antisemit. Nej Siewert Öholm är inte vred. Han är full av hat och fördömelse. Det finns inte ett uns av kristen kärlek och barmhärtighet när han skriver sin elaka artikel i Världen i dag.
Kära läsare nu tycker ni förstås mycket riktigt att även jag skäller och beter mig som en gårdshund. Tror ni att jag tycker det är roligt? Nej hör ni det är verkligen ingen nöjesverksamhet när man vill bevaka sitt folk. Jag ropar med full kraft: ”Vänd om, vänd om och avslöja det som är falskt och orättfärdigt.” Pröva även det jag skriver med nöd i mitt hjärta.
Varför gömmer sig kristna ledare. Jag tycker att tiden är inne att ta av sig filt-tofflorna. VI MÅSTE REAGERA!
NÅGRA LÄNKAR MED ANLEDNING AV JOAKOM WOHLFEILS KOMMENTAR:
DIAKONIA
OM JOAKIM WOHLFEIL
OM DIAKONIA
torsdag 19 november 2009
Vi måste reagera!
Finns det anledning att kämpa mot orättvisorna i världen. För den som är kristen borde det vara självklart att ta ställning för de förtryckta. Kristna ledare har ett särskilt ansvar. Om de sviker får vi ändå försöka att inse verkligheten och våga reagera En bloggsida som värnar om kristna vänner i Mellanöstern är Dessa mina minsta bröder. Jag länkar hör till det senaste inlägget som innehåller viktig information som alla borde läsa.
http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/2009/11/domsondag.html
http://www.dn.se/kultur-noje/kristna-sionister-pa-offensiven-1.136744
http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/2009/11/domsondag.html
http://www.dn.se/kultur-noje/kristna-sionister-pa-offensiven-1.136744
onsdag 18 november 2009
Stop, look and listen. Personligt vittnesbörd
Vår kyrkoherde hade varit I England där det finns många obevakade järnvägsövergångar. Vid dessa finns det varningsskyltar med texten Stop, look and listen, då det gäller för alla trafikanter att stanna, se och lyssna för att bedöma hur riskabelt det kan vara att gå över järnvägen.
Livet bjuder ständigt på tillfällen när det kan vara berättigat att stanna, se och lyssna. Är man inte så noga med detta kan man ju i värsta fall göra som alla andra, men resultatet blir inte alltid det bästa. Vad andra gör, säger, tänker eller tycker kan ibland vara bra, men kan också vara fel. Om Gud vet vad som är bäst i ditt fall så kungör han det först för dig.
Här gäller orden skynda, långsamt. Tänk dig för. Om andra tycker att du behövs fastän du själv inte känner dig mogen för uppgiften bör du nog vänta. Ha inte för bråttom
Jag har en lärorik erfarenhet om detta från den tid jag gick på Bibelskolan i Stockholm i början av 1960-talet. En pastor hade kommit dit för att utse en medarbetare till sin församling. Han ville att jag skulle anta erbjudandet, eftersom jag kunde spela och sjunga. Han hade dessutom väldigt bråttom eftersom han inte ville stanna där med oförrättat ärende, så länge. Jag sade till honom att om han ville att jag skulle komma, så fick han lov att vänta någon dag. Bibelskolans elever skulle ha bönedag. Jag kände mig mycket orolig och meddelade pastorn mitt inväntande besked från den Herre jag så gärna ville tjäna. Han svarade: ”Gud kommer inte att skriva på himlen att du skall komma till mig, det beslutet måste du själv ta” Javisst, tänkte jag, men jag ville ändå känna vila vid mitt beslut och ta detta som en bekräftelse. När jag slutligen meddelade att jag inte ville ta erbjudandet så sa han att han helst sett att jag hade kommit, men nu hade han garderat sig. Det skulle bli två kvinnliga evangelister som blev hans medarbetare. Han hade sett till sitt behov först och det är ju inte så svårt att förstå, men egentligen var hans egennytta i detta fall inte särskilt visionärt, ty då hade han varit angelägen om både mitt eget och sitt eget bästa. Jag tror att Gud vill ha det så
Äntligen blev jag lugn. Senare fick jag möjlighet att komma till en annan plats som medarbetare. Då kände jag mig mogen för uppgiften, men det är en annan historia.
Vad som var meningen vill jag inte spekulera i. Det ena beslutet kunde vara lika bra som det andra, men poängen ligger i hur jag kände mig inför beslutet.
Stop, look and listen har varit mitt motto sedan dess, till förargelse för en del, men mest till nytta tror jag. Ibland har jag bett till Gud om bevis för att tro att jag är på rätt väg. Några få gånger har jag fått tydliga sådana, men för det mesta stannar det med lugn förvissning och det är nu sedan jag blivit äldre fullt tillräckligt. När jag nu ber till Gud försöker jag att inte vara så introvert i mina böner. Jag ber om att Gud skall ordna det så bra som möjligt för dem som står mig nära. Så om ni märker något av det, så vet ni vad Gud gör som svar på bön. Det gör mig så oerhört tacksam när jag hör att det ordnar upp sig efter problem som vi bett om att Gud skall hjälpa till att lösa åt oss. Nu efteråt ser jag och förstår att han har omsorg om oss.
Livet bjuder ständigt på tillfällen när det kan vara berättigat att stanna, se och lyssna. Är man inte så noga med detta kan man ju i värsta fall göra som alla andra, men resultatet blir inte alltid det bästa. Vad andra gör, säger, tänker eller tycker kan ibland vara bra, men kan också vara fel. Om Gud vet vad som är bäst i ditt fall så kungör han det först för dig.
Här gäller orden skynda, långsamt. Tänk dig för. Om andra tycker att du behövs fastän du själv inte känner dig mogen för uppgiften bör du nog vänta. Ha inte för bråttom
Jag har en lärorik erfarenhet om detta från den tid jag gick på Bibelskolan i Stockholm i början av 1960-talet. En pastor hade kommit dit för att utse en medarbetare till sin församling. Han ville att jag skulle anta erbjudandet, eftersom jag kunde spela och sjunga. Han hade dessutom väldigt bråttom eftersom han inte ville stanna där med oförrättat ärende, så länge. Jag sade till honom att om han ville att jag skulle komma, så fick han lov att vänta någon dag. Bibelskolans elever skulle ha bönedag. Jag kände mig mycket orolig och meddelade pastorn mitt inväntande besked från den Herre jag så gärna ville tjäna. Han svarade: ”Gud kommer inte att skriva på himlen att du skall komma till mig, det beslutet måste du själv ta” Javisst, tänkte jag, men jag ville ändå känna vila vid mitt beslut och ta detta som en bekräftelse. När jag slutligen meddelade att jag inte ville ta erbjudandet så sa han att han helst sett att jag hade kommit, men nu hade han garderat sig. Det skulle bli två kvinnliga evangelister som blev hans medarbetare. Han hade sett till sitt behov först och det är ju inte så svårt att förstå, men egentligen var hans egennytta i detta fall inte särskilt visionärt, ty då hade han varit angelägen om både mitt eget och sitt eget bästa. Jag tror att Gud vill ha det så
Äntligen blev jag lugn. Senare fick jag möjlighet att komma till en annan plats som medarbetare. Då kände jag mig mogen för uppgiften, men det är en annan historia.
Vad som var meningen vill jag inte spekulera i. Det ena beslutet kunde vara lika bra som det andra, men poängen ligger i hur jag kände mig inför beslutet.
Stop, look and listen har varit mitt motto sedan dess, till förargelse för en del, men mest till nytta tror jag. Ibland har jag bett till Gud om bevis för att tro att jag är på rätt väg. Några få gånger har jag fått tydliga sådana, men för det mesta stannar det med lugn förvissning och det är nu sedan jag blivit äldre fullt tillräckligt. När jag nu ber till Gud försöker jag att inte vara så introvert i mina böner. Jag ber om att Gud skall ordna det så bra som möjligt för dem som står mig nära. Så om ni märker något av det, så vet ni vad Gud gör som svar på bön. Det gör mig så oerhört tacksam när jag hör att det ordnar upp sig efter problem som vi bett om att Gud skall hjälpa till att lösa åt oss. Nu efteråt ser jag och förstår att han har omsorg om oss.
fredag 13 november 2009
Den ”spektakulära” Svenska kyrkan
Den officiella bilden av Svenska kyrkan blir mer och mer makaber i media och utanför, skriver Ulf Ekman i sin blogg där han ondgör sig över att
”Sverige nu har en öppet praktiserande lesbisk biskop För att ärkebiskopen har fått igenom sin önskan om att kyrkan skall viga homosexuella Tragik inför öppen ridå!
Glädjen …kommer snart att flagna."
Vidare skriver han att det i Expressen förekommer krigsrubriker
”.. om hur vissa präster lever runt och pressen gottar sig i bedrövligheterna som tycks förekomma."
Han uppmanar till förbön för alla som lider i denna ockuperade kyrka. Ockupanterna själva tycks han inte ha särskilt stort överseende med.
Min kommentar till detta blogginlägg:
Är den officiella bilden av Svenska kyrkan så makaber som Ulf Ekman påstår, inte bara i detta inlägg utan i vart och vartannat inlägg han skriver. I detta sista inlägg finns visserligen ett tillägg där han ger oss en annan bild av tusentals kristtrogna gräsrötter, men i samma tillägg menar han att kyrkan är ockuperad. Jag frågar: ”Måste Ekman förstärka den officiella makabra bild som media förmedlar?” ”Vore det inte bättre att lyfta fram de gräsrötter han skriver om, som inte har någon röst?”
När det gäller hans åsikt om det valet av en lesbisk biskop, så har han bortsett från att hon kan ha andra egenskaper än sin lesbiskhet, som gör henne lämplig för sitt uppdrag. Om han nu sätter så stor tro på Expressens rubriker om hur vissa präster lever runt, vad nu detta i verkligheten kan betyda, så förekommer det säkert även sådant i andra sammanhang. Ingen är fullkomlig i denna värld. Det finns alltid skamfläckar och det ser ut att vara hyenornas uppdrag att upptäcka dem. Varför måste du Ulf Ekman upptäcka alla brister, synder och tillkortakommanden som finns i Svenska kyrkan just nu, samtidigt som du vänder dig till Katolska kyrkan och lovordar det nyvaknande intresse som tycks finnas i denna kyrka för de karismatiska nådegåvorna. Vi vet ju att media målat upp en ganska makaber officiell bild även av denna kyrka. Vad är meningen med dina ekumeniska strävanden? Är det att skapa en kyrka där det bara finns en åsikt? Där personer med hbt-anlag skall hållas utanför och där alla skall tycka som du. Vad är det för sorts ledarskap du förordar. Det är i alla fall inte mångfaldens det har jag förstått.
När vi nu har en gemensam tro, varför skall vi då använda så mycket av vår energi på fel frågor. Borde inte miljöfrågorna och frågorna om hur vi bemöter våra medmänniskor i denna orättvisa värld få höra till de primära. Där har vår ärkebiskop varit ett föredöme. Han lyfter fram miljöfrågorna. Jag tror att kyrkorna kan bidra med mycket för att stödja de ledande politikerna i vår värld.
Varför smutskasta den nya politik som bedrivs i Vita huset. Detta sker på Ekmans blogg. President Obama i USA behöver i stället kyrkornas stöd för att förverkliga de fredssträvanden han inlett, men i stället för att stödja honom har man från visst kristet håll motarbetat honom genom att utmåla honom som antisemitisk.
Varför skall man ägna sig åt sådant. Kan man inte ställa upp bakom Obama, borde man i alla fall lovorda hans försök till medling i Mellanöstern. Detta förstod Nobelkommittén i Norge.USA har aldrig haft och kommer aldrig att få en lätt uppgift i sin roll som ledande världsmakt.
Till sist: Låt oss be för Svenska kyrkan i stället för att smutskasta med hätska angrepp.
”Sverige nu har en öppet praktiserande lesbisk biskop För att ärkebiskopen har fått igenom sin önskan om att kyrkan skall viga homosexuella Tragik inför öppen ridå!
Glädjen …kommer snart att flagna."
Vidare skriver han att det i Expressen förekommer krigsrubriker
”.. om hur vissa präster lever runt och pressen gottar sig i bedrövligheterna som tycks förekomma."
Han uppmanar till förbön för alla som lider i denna ockuperade kyrka. Ockupanterna själva tycks han inte ha särskilt stort överseende med.
Min kommentar till detta blogginlägg:
Är den officiella bilden av Svenska kyrkan så makaber som Ulf Ekman påstår, inte bara i detta inlägg utan i vart och vartannat inlägg han skriver. I detta sista inlägg finns visserligen ett tillägg där han ger oss en annan bild av tusentals kristtrogna gräsrötter, men i samma tillägg menar han att kyrkan är ockuperad. Jag frågar: ”Måste Ekman förstärka den officiella makabra bild som media förmedlar?” ”Vore det inte bättre att lyfta fram de gräsrötter han skriver om, som inte har någon röst?”
När det gäller hans åsikt om det valet av en lesbisk biskop, så har han bortsett från att hon kan ha andra egenskaper än sin lesbiskhet, som gör henne lämplig för sitt uppdrag. Om han nu sätter så stor tro på Expressens rubriker om hur vissa präster lever runt, vad nu detta i verkligheten kan betyda, så förekommer det säkert även sådant i andra sammanhang. Ingen är fullkomlig i denna värld. Det finns alltid skamfläckar och det ser ut att vara hyenornas uppdrag att upptäcka dem. Varför måste du Ulf Ekman upptäcka alla brister, synder och tillkortakommanden som finns i Svenska kyrkan just nu, samtidigt som du vänder dig till Katolska kyrkan och lovordar det nyvaknande intresse som tycks finnas i denna kyrka för de karismatiska nådegåvorna. Vi vet ju att media målat upp en ganska makaber officiell bild även av denna kyrka. Vad är meningen med dina ekumeniska strävanden? Är det att skapa en kyrka där det bara finns en åsikt? Där personer med hbt-anlag skall hållas utanför och där alla skall tycka som du. Vad är det för sorts ledarskap du förordar. Det är i alla fall inte mångfaldens det har jag förstått.
När vi nu har en gemensam tro, varför skall vi då använda så mycket av vår energi på fel frågor. Borde inte miljöfrågorna och frågorna om hur vi bemöter våra medmänniskor i denna orättvisa värld få höra till de primära. Där har vår ärkebiskop varit ett föredöme. Han lyfter fram miljöfrågorna. Jag tror att kyrkorna kan bidra med mycket för att stödja de ledande politikerna i vår värld.
Varför smutskasta den nya politik som bedrivs i Vita huset. Detta sker på Ekmans blogg. President Obama i USA behöver i stället kyrkornas stöd för att förverkliga de fredssträvanden han inlett, men i stället för att stödja honom har man från visst kristet håll motarbetat honom genom att utmåla honom som antisemitisk.
Varför skall man ägna sig åt sådant. Kan man inte ställa upp bakom Obama, borde man i alla fall lovorda hans försök till medling i Mellanöstern. Detta förstod Nobelkommittén i Norge.USA har aldrig haft och kommer aldrig att få en lätt uppgift i sin roll som ledande världsmakt.
Till sist: Låt oss be för Svenska kyrkan i stället för att smutskasta med hätska angrepp.
måndag 9 november 2009
Inte heller jag dömer dig
Jag har tidigare trott att texten i Johannesevangeliets åttonde kapitel handlar om en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Det vill säga. Hon hade syndat. Nu har jag förstått att kvinnan bara är ett exempel. Texten handlar om mig, eftersom jag har syndat.
”Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda.” Rom 3:12
Alla har syndat! Lagen dömer oss. Det är en mörk realistisk bild av verkligheten. Det finns givetvis också en ljusare sida som inte belyses just i den här texten.
”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” Rom. 6:23
I exemplet med äktenskapsbryterskan föreskriver lagen att sådana kvinnor skall stenas. Detta visste de skriftlärda och fariséerna som gärna ville vara med och döma henne, men ännu hellre att få Jesus fälld, eftersom de hade förstått att han älskade syndare De ville få honom att säga något förhastat om Mose lag. I stället för att göra detta kontrar han genom att säga:
”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Joh.8:7
Detta innebar inte att Jesus förminskade syndens syndighet, men han avdramatiserade kvinnans synd genom att jämföra den med deras. Till deras fördel kan sägas att de inte försökte försvara sin position. Antagligen kände de sig avslöjade, eftersom
”de gick därifrån, de äldste först, en efter en.” Joh.8:9
Den som var fri från synd skulle kasta första stenen på henne.. Här ligger själva kärnan i texten. Jesus var verkligen fri från synd men han visar genom sitt svar till kvinnan vilken inställning han har till lagen som dömer. Jesus befriar oss från lagens dom.
”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.” Joh 3:17-18
Jesus kunde döma henne, eftersom han var utan synd, men han gjorde det inte.
”Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig.?” ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”Joh8:10-11
Menade Jesus att hon skulle klara av att leva syndfritt resten av sitt liv? Nej så var det inte och så är det inte heller för oss. Vi fortsätter att synda och har del i världens bortvändhet från Gud. Men skillnaden är att för den som tagit emot Jesus och blivit befriad från lagens dom, så har synden blivit synd. Då har även lagen fått sin betydelse, nämligen den att ge oss kännedom om synden. Att leva i förlåtelsen blir då viktigare än att vara fixerad av synden. "Nåden väger mera än all min uselhet" skrev Nils Frykman i en av sina sånger
”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.” Rom.8:1-2
”Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda.” Rom 3:12
Alla har syndat! Lagen dömer oss. Det är en mörk realistisk bild av verkligheten. Det finns givetvis också en ljusare sida som inte belyses just i den här texten.
”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” Rom. 6:23
I exemplet med äktenskapsbryterskan föreskriver lagen att sådana kvinnor skall stenas. Detta visste de skriftlärda och fariséerna som gärna ville vara med och döma henne, men ännu hellre att få Jesus fälld, eftersom de hade förstått att han älskade syndare De ville få honom att säga något förhastat om Mose lag. I stället för att göra detta kontrar han genom att säga:
”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Joh.8:7
Detta innebar inte att Jesus förminskade syndens syndighet, men han avdramatiserade kvinnans synd genom att jämföra den med deras. Till deras fördel kan sägas att de inte försökte försvara sin position. Antagligen kände de sig avslöjade, eftersom
”de gick därifrån, de äldste först, en efter en.” Joh.8:9
Den som var fri från synd skulle kasta första stenen på henne.. Här ligger själva kärnan i texten. Jesus var verkligen fri från synd men han visar genom sitt svar till kvinnan vilken inställning han har till lagen som dömer. Jesus befriar oss från lagens dom.
”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.” Joh 3:17-18
Jesus kunde döma henne, eftersom han var utan synd, men han gjorde det inte.
”Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig.?” ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”Joh8:10-11
Menade Jesus att hon skulle klara av att leva syndfritt resten av sitt liv? Nej så var det inte och så är det inte heller för oss. Vi fortsätter att synda och har del i världens bortvändhet från Gud. Men skillnaden är att för den som tagit emot Jesus och blivit befriad från lagens dom, så har synden blivit synd. Då har även lagen fått sin betydelse, nämligen den att ge oss kännedom om synden. Att leva i förlåtelsen blir då viktigare än att vara fixerad av synden. "Nåden väger mera än all min uselhet" skrev Nils Frykman i en av sina sånger
”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.” Rom.8:1-2
fredag 6 november 2009
Vi är sekulära
Antingen vi tror på Gud eller inte så är vi sekulära precis som den värld i vilken vi lever. Att påstå något annat är lögn. Det är en medveten lögn i avsikt att förtrycka och tvinga människor att mot sin vilja böja sig för falska auktoriteter.
När man påstår att Sverige har varit ett kristet land, som numera är sekulariserat, så är detta ett felaktigt påstående. Sverige har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett kristet land, men i detta land finns många kristna människor och dessutom människor som bekänner sig till andra religioner. Det ska vi vara mycket tacksamma för. Den friheten är värd att kämpa för.
Om en religion leder till förtryck och till kränkning av mänskliga rättigheter så måste man ha rättighet att ifrågasätta den. Detta är vår skyldighet.
Vi lever tillsammans i en sekulariserad värld. Det finns ingen skillnad mellan dem som tror och dem som inte tror på Gud. Vi är lika sekulära eftersom vi bor i samma värld. I kyrkan bekänner vi att vi har del i världens bortvändhet från Gud. Det är just därför vi ber om hjälp att se och bryta med vår synd. Detta är en pågående process som för en kristen människa aldrig upphör så länge vi är kvar i den här världen.
Håll med om att denna tanke öppnar vägen för ett större livsutrymme. Varför skall vi stänga in oss bakom våra murar och staket av egen präktighet, när Gud genom sin son Jesus Kristus har brutit ned skiljemuren mellan människor och upprättat vår brutna förbindelse med Gud. Erkänn att du är inräknad bland dem som får plats i Guds stora rum. Inte på grund av din egen förträfflighet, för den duger inte. Både du och jag är av samma sort. Människor- Homo sapiens, skapade till Guds avbild, fallna men i Kristus återupprättade.
En grupp humanister i Sverige har skrivit ett gemensamt manifest som är publicerat i DN 19 juni 2009:
” Är religion och religiösa motsättningar ett stort problem i Sverige? Mot bakgrund av vad som händer ute i världen, vore det oerhört förmätet att hävda det. De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.
För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70.000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder. I flera länder fängslas och trakasseras homosexuella; på vissa håll riskerar de till och med att avrättas. Vi läser dagligen om misshandlade HBT-aktivister och Prideparader som förbjuds av religiösa skäl.”
Jag tillhör inte humanisterna som står bakom detta manifest, och det finns åsikter där som jag absolut tar avstånd ifrån, men jag måste ändå erkänna att de har rätt beträffande det tvång som råder i en stor del av världen. De religiösa motsättningarna kan nog trots allt vara ett problem även i vårt land om vi ger rum för icke trovärdiga religiösa system som lätt uppstår i religionsfrihetens kölvatten.
När man påstår att Sverige har varit ett kristet land, som numera är sekulariserat, så är detta ett felaktigt påstående. Sverige har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett kristet land, men i detta land finns många kristna människor och dessutom människor som bekänner sig till andra religioner. Det ska vi vara mycket tacksamma för. Den friheten är värd att kämpa för.
Om en religion leder till förtryck och till kränkning av mänskliga rättigheter så måste man ha rättighet att ifrågasätta den. Detta är vår skyldighet.
Vi lever tillsammans i en sekulariserad värld. Det finns ingen skillnad mellan dem som tror och dem som inte tror på Gud. Vi är lika sekulära eftersom vi bor i samma värld. I kyrkan bekänner vi att vi har del i världens bortvändhet från Gud. Det är just därför vi ber om hjälp att se och bryta med vår synd. Detta är en pågående process som för en kristen människa aldrig upphör så länge vi är kvar i den här världen.
Håll med om att denna tanke öppnar vägen för ett större livsutrymme. Varför skall vi stänga in oss bakom våra murar och staket av egen präktighet, när Gud genom sin son Jesus Kristus har brutit ned skiljemuren mellan människor och upprättat vår brutna förbindelse med Gud. Erkänn att du är inräknad bland dem som får plats i Guds stora rum. Inte på grund av din egen förträfflighet, för den duger inte. Både du och jag är av samma sort. Människor- Homo sapiens, skapade till Guds avbild, fallna men i Kristus återupprättade.
En grupp humanister i Sverige har skrivit ett gemensamt manifest som är publicerat i DN 19 juni 2009:
” Är religion och religiösa motsättningar ett stort problem i Sverige? Mot bakgrund av vad som händer ute i världen, vore det oerhört förmätet att hävda det. De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.
För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70.000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder. I flera länder fängslas och trakasseras homosexuella; på vissa håll riskerar de till och med att avrättas. Vi läser dagligen om misshandlade HBT-aktivister och Prideparader som förbjuds av religiösa skäl.”
Jag tillhör inte humanisterna som står bakom detta manifest, och det finns åsikter där som jag absolut tar avstånd ifrån, men jag måste ändå erkänna att de har rätt beträffande det tvång som råder i en stor del av världen. De religiösa motsättningarna kan nog trots allt vara ett problem även i vårt land om vi ger rum för icke trovärdiga religiösa system som lätt uppstår i religionsfrihetens kölvatten.
torsdag 5 november 2009
Religionens roll i det demokratiska samhället
Vi lever i en tid då många upplever att demokratin är hotad. När man menar att religionens ökande inflytande i politiken förstärker detta hot, så kan man fundera på anledningen till detta.
Varför finns det en konflikt i västvärlden mellan religiösa och sekulära grupper där man med kraft menar att religionen måste hållas utanför politiken? Stämmer det att Europa är ett föredöme i den multikulturella och religiösa dialogen, så som Alf Svensson uttalar sig i tidningen Dagen, torsdag 5 november. Jag tycker nog att det råder brist på förståelse mellan grupperna. Denna brist kan bara övervinnas med en fördjupad dialog där religionen faller på plats i sitt rätta element.
I Kyrkans tidning nr 45/2009 läser jag en mycket intressant recension av Susanne Wigorts Yngvesson där detta ämne tas upp. Det är en recension över boken Habermas, påven och tron av Ulf Jonsson, utgiven på Artos:
” Ska religion åter förpassas till den privata sfären? Nej den judiskt-kristna traditionen är enligt Habermas avgörande för att värna rättsamhället och de mänskliga rätttigheterna. Religionen motiverar medborgarna på ett sätt som ett sekulärt samhälle inte förmår.”
Det påstås ofta från kristet håll att vårt samhälle har blivit alltmer sekulariserat. Om det är på det viset så är det just i det samhället vi befinner oss och det är just där vi har vår uppgift.
Det finns ingen gräns mellan troende och sekulära eftersom vi lever i samma värld. ”Motsättningarna går inte mellan sekulära och troende, utan mellan dem som bejakar en mångfald och dem som inte gör det.” (Ulf Jonsson)
Att bejaka mångfalden innebär att våra anspråk på att veta sanningen kan leva sida vid sida. Det kräver både eftergifter, tolerans och respekt.
När vi uppträder som vi ägde hela sanningen och vi med denna kunskap bekämpar dem som inte uttrycker sanningen på samma sätt så motverkar vi en fruktbärande dialog.
Sten Gunnar Hedin skrev för en tid sedan (26 maj 2009) i en gästkrönika i Dagen: ”svensk kristenhet och hela vårt samhälle behöver den kraft som bryter ned det som skapar skillnader i dagens kyrkor, och i samhället”
Hedin är inte ensam om denna inställning. Dessa så kallade enhetssträvanden har länge funnits inte bara i Trosrörelsen och Livets ord, utan också i andra frikyrkliga sammanhang. Det är sådana uttalanden som skapar spänningar och gränser till dem som vill tro och bejaka mångfalden. Guds Ande, bryter inte ned det som skapar skillnader.
Susanne Wigorts Yngvesson skriver i recensionen: ”Det finns i den kristna traditionen en övertygelse om vikten av att skilja mellan det världsliga och det andliga.” Låt mig få avsluta med följande reflexion: Kyrkans uppgift är väl först av allt att förkunna Guds rike så som Herren Jesus uttrycker det: ”Mitt rike hör inte till denna världen.”Joh 18:36Vidare säger Jesus i Joh 17:15 ”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.”
Det är inte så säkert att politikens arena är den plats där kyrkan skall kunna påverka på bästa sätt. Däremot tror jag att kristna människor skall påverka politiken och även människor av andra religioner, men då sker det inte i religionens namn. Återigen mångfalden behövs.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191825
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191954
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191972
Varför finns det en konflikt i västvärlden mellan religiösa och sekulära grupper där man med kraft menar att religionen måste hållas utanför politiken? Stämmer det att Europa är ett föredöme i den multikulturella och religiösa dialogen, så som Alf Svensson uttalar sig i tidningen Dagen, torsdag 5 november. Jag tycker nog att det råder brist på förståelse mellan grupperna. Denna brist kan bara övervinnas med en fördjupad dialog där religionen faller på plats i sitt rätta element.
I Kyrkans tidning nr 45/2009 läser jag en mycket intressant recension av Susanne Wigorts Yngvesson där detta ämne tas upp. Det är en recension över boken Habermas, påven och tron av Ulf Jonsson, utgiven på Artos:
” Ska religion åter förpassas till den privata sfären? Nej den judiskt-kristna traditionen är enligt Habermas avgörande för att värna rättsamhället och de mänskliga rätttigheterna. Religionen motiverar medborgarna på ett sätt som ett sekulärt samhälle inte förmår.”
Det påstås ofta från kristet håll att vårt samhälle har blivit alltmer sekulariserat. Om det är på det viset så är det just i det samhället vi befinner oss och det är just där vi har vår uppgift.
Det finns ingen gräns mellan troende och sekulära eftersom vi lever i samma värld. ”Motsättningarna går inte mellan sekulära och troende, utan mellan dem som bejakar en mångfald och dem som inte gör det.” (Ulf Jonsson)
Att bejaka mångfalden innebär att våra anspråk på att veta sanningen kan leva sida vid sida. Det kräver både eftergifter, tolerans och respekt.
När vi uppträder som vi ägde hela sanningen och vi med denna kunskap bekämpar dem som inte uttrycker sanningen på samma sätt så motverkar vi en fruktbärande dialog.
Sten Gunnar Hedin skrev för en tid sedan (26 maj 2009) i en gästkrönika i Dagen: ”svensk kristenhet och hela vårt samhälle behöver den kraft som bryter ned det som skapar skillnader i dagens kyrkor, och i samhället”
Hedin är inte ensam om denna inställning. Dessa så kallade enhetssträvanden har länge funnits inte bara i Trosrörelsen och Livets ord, utan också i andra frikyrkliga sammanhang. Det är sådana uttalanden som skapar spänningar och gränser till dem som vill tro och bejaka mångfalden. Guds Ande, bryter inte ned det som skapar skillnader.
Susanne Wigorts Yngvesson skriver i recensionen: ”Det finns i den kristna traditionen en övertygelse om vikten av att skilja mellan det världsliga och det andliga.” Låt mig få avsluta med följande reflexion: Kyrkans uppgift är väl först av allt att förkunna Guds rike så som Herren Jesus uttrycker det: ”Mitt rike hör inte till denna världen.”Joh 18:36Vidare säger Jesus i Joh 17:15 ”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.”
Det är inte så säkert att politikens arena är den plats där kyrkan skall kunna påverka på bästa sätt. Däremot tror jag att kristna människor skall påverka politiken och även människor av andra religioner, men då sker det inte i religionens namn. Återigen mångfalden behövs.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191825
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191954
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191972
Det är dags att vakna!
Varför är det så få som reagerar på de fruktansvärda övergrepp som sker i staten Israel, till och med emot sitt eget folk. Den propaganda som bedrivs från s.k. kristet håll som söker stöd i Bibeln för sitt agerande är ofta aggressiv. Detta får inte fortsätta utan reaktioner. Det är dags att vakna. Vi kan inte blunda för övergrepp och våld var det än kommer ifrån och framför allt inte med stöd av Bibeln, den heliga skriften.
Här ett enda exempel på vad som händer när en ung israelisk kvinna ansöker om att bli befriad från militärtjänst.
Kvinnliga krigsvägraren Or Ben-David sitter fängslad och riskerar nya fängelsestraff
Or Ben-David en 19 årig kvinna från Jerusalem har fått fängelsestraff för att hon vägrat vapen. Hon hade begärt att få inställa sig hos en militär kommitté som granskar ansökningar om befrielse från militärtjänst på grund av övertygelse i Israel, men kallades aldrig. Hon är nu intagen i militärfängelset för kvinnor i Tzrifin. I ett brev hade hon förklarat orsaken till sitt beslut.
”Att vägra är ett sätt att säga nej, skriver hon.
Nej till
· det militära styret på Västbanken
· att använda våld som ett medel för att försvara patriarkatet
· våld mot oskyldiga människor
· övergrepp mot soldater
· krig
· ett samhälle som påstår sig vara demokratiskt, men tvingar ungdomar att bära vapen, döda och dödas.
Jag vägrar därför att jag vill göra en skillnad. Jag vill att alla de palestinska ungdomar som har förlorat hoppet att se att det finns israeler som bryr sig och som gör ett annat val. Jag vill att alla de av mina vänner som blev soldater eller som är på väg att bli soldater ska kunna se att saker och ting inte behöver vara som de är och att göra alla dessa omoraliska saker är inte något som ska tas för givet. Det finns ett annat sätt, som gör det möjligt at inte behöva lida i ett militärt system som förtrycker. De flesta soldater lider medan de är i armén. Deras ögon kommer att öppnas när de ser vad som händer omkring dem.
Ben-David kommer antagligen att släppas från fängelset den 15 november, men kommer sannolikt att fängslas igen strax efteråt.
Brevets original på engelska här:
Prison Term for Conscientious Objector Or Ben-David – female
Prison Term for Conscientious Objector Or Ben-David – female
Dear Friends
Or Ben-David, 19, from Jerusalem, a signatory of the 2009-2010 high school seniors letter of refusal, was sentenced earlier today (29 Oct.) to 20 days in military prison. This sentence follows a sentence of seven days of confinement to base given her a week ago ( 22 Oct). She is now held in the military prison for women (no. 400) in Tzrifin.
Or originally requested to appear before the so-called “Conscience Committee” (an internal military committee reviewing requests for exemption from military service on grounds of conscience in Israel), but was never summoned to appear before it.
In a letter explaining her decision to refuse Or wrote:
To refuse means to say no! No to the military rule in the West Bank, no to the use of violence as a means of defence, no to patriarchy, no to violence against innocent people, no to abuse against soldiers, no to war and no to a society that claims to be democratic, but forces youths to carry weapons,kill and be killed.
…
I refuse because I want to make a difference. I want all those Palestinian youths who have lost hope to see that there are Israelis who care and who make a different choice. I want all those of my friends who became soldiers or who are about to become soldiers to see that things don’t have to be the way they are and that doing all those immoral things is not something to be taken for granted, that another way is possible, that you don’t have to suffer inside a military system that oppresses you (most soldiers suffer while they’re in the army). Maybe they too will open their eyes and their minds a bit more to what is going on around them.
Or Ben-David is due to be released from prison on 15 November, but is likely to be imprisoned again soon afterwards. Her address in prison is:
Or Ben-David
Military ID 6054025
Military Prison No. 400
Military Postal Code 02447, IDF
Israel
Fax: ++972-3-9579389
Since the prison authorities often block mail from reaching imprisoned objectors, we also recommend you to send them your letters of support and encouragement via e-mail or via this website and they will be printed out and delivered during visits.
Det finns tyvärr så mycket dubbelmoral, vilket kommer till uttryck i en del påståenden om religionens betydelse i politiken.
Stoppa religionens ökande inflytande i politiken, uppmanade minister Nyamko Sabuni (FP) i går.
Det är inte så underligt om människor får uppfattningen attt religionen-kristendomen har ett så skadligt inflytande när man ger uttryck för en så skrämmande dubbelmoral som ofta sker i vår tid.
Hur kan man å ena sidan tala om betydelsen av kristendomens inflytande medan man å andra sidan stöder vapenexport, så som exempelvis Alf Svensson numera gör. Det är väl inte underligt att man förlorar förtroendet för den som säger sig företräda kristen humanistisk människosyn när man är så ombytlig i sitt sätt att agera.
Se för övrigt länk till en artikel av Alf Svensson nedan i tidningen Dagen
Ministerns varnande för religion
Sabuni vill begränsa kristet inflytande
Här ett enda exempel på vad som händer när en ung israelisk kvinna ansöker om att bli befriad från militärtjänst.
Kvinnliga krigsvägraren Or Ben-David sitter fängslad och riskerar nya fängelsestraff
Or Ben-David en 19 årig kvinna från Jerusalem har fått fängelsestraff för att hon vägrat vapen. Hon hade begärt att få inställa sig hos en militär kommitté som granskar ansökningar om befrielse från militärtjänst på grund av övertygelse i Israel, men kallades aldrig. Hon är nu intagen i militärfängelset för kvinnor i Tzrifin. I ett brev hade hon förklarat orsaken till sitt beslut.
”Att vägra är ett sätt att säga nej, skriver hon.
Nej till
· det militära styret på Västbanken
· att använda våld som ett medel för att försvara patriarkatet
· våld mot oskyldiga människor
· övergrepp mot soldater
· krig
· ett samhälle som påstår sig vara demokratiskt, men tvingar ungdomar att bära vapen, döda och dödas.
Jag vägrar därför att jag vill göra en skillnad. Jag vill att alla de palestinska ungdomar som har förlorat hoppet att se att det finns israeler som bryr sig och som gör ett annat val. Jag vill att alla de av mina vänner som blev soldater eller som är på väg att bli soldater ska kunna se att saker och ting inte behöver vara som de är och att göra alla dessa omoraliska saker är inte något som ska tas för givet. Det finns ett annat sätt, som gör det möjligt at inte behöva lida i ett militärt system som förtrycker. De flesta soldater lider medan de är i armén. Deras ögon kommer att öppnas när de ser vad som händer omkring dem.
Ben-David kommer antagligen att släppas från fängelset den 15 november, men kommer sannolikt att fängslas igen strax efteråt.
Brevets original på engelska här:
Prison Term for Conscientious Objector Or Ben-David – female
Prison Term for Conscientious Objector Or Ben-David – female
Dear Friends
Or Ben-David, 19, from Jerusalem, a signatory of the 2009-2010 high school seniors letter of refusal, was sentenced earlier today (29 Oct.) to 20 days in military prison. This sentence follows a sentence of seven days of confinement to base given her a week ago ( 22 Oct). She is now held in the military prison for women (no. 400) in Tzrifin.
Or originally requested to appear before the so-called “Conscience Committee” (an internal military committee reviewing requests for exemption from military service on grounds of conscience in Israel), but was never summoned to appear before it.
In a letter explaining her decision to refuse Or wrote:
To refuse means to say no! No to the military rule in the West Bank, no to the use of violence as a means of defence, no to patriarchy, no to violence against innocent people, no to abuse against soldiers, no to war and no to a society that claims to be democratic, but forces youths to carry weapons,kill and be killed.
…
I refuse because I want to make a difference. I want all those Palestinian youths who have lost hope to see that there are Israelis who care and who make a different choice. I want all those of my friends who became soldiers or who are about to become soldiers to see that things don’t have to be the way they are and that doing all those immoral things is not something to be taken for granted, that another way is possible, that you don’t have to suffer inside a military system that oppresses you (most soldiers suffer while they’re in the army). Maybe they too will open their eyes and their minds a bit more to what is going on around them.
Or Ben-David is due to be released from prison on 15 November, but is likely to be imprisoned again soon afterwards. Her address in prison is:
Or Ben-David
Military ID 6054025
Military Prison No. 400
Military Postal Code 02447, IDF
Israel
Fax: ++972-3-9579389
Since the prison authorities often block mail from reaching imprisoned objectors, we also recommend you to send them your letters of support and encouragement via e-mail or via this website and they will be printed out and delivered during visits.
Det finns tyvärr så mycket dubbelmoral, vilket kommer till uttryck i en del påståenden om religionens betydelse i politiken.
Stoppa religionens ökande inflytande i politiken, uppmanade minister Nyamko Sabuni (FP) i går.
Det är inte så underligt om människor får uppfattningen attt religionen-kristendomen har ett så skadligt inflytande när man ger uttryck för en så skrämmande dubbelmoral som ofta sker i vår tid.
Hur kan man å ena sidan tala om betydelsen av kristendomens inflytande medan man å andra sidan stöder vapenexport, så som exempelvis Alf Svensson numera gör. Det är väl inte underligt att man förlorar förtroendet för den som säger sig företräda kristen humanistisk människosyn när man är så ombytlig i sitt sätt att agera.
Se för övrigt länk till en artikel av Alf Svensson nedan i tidningen Dagen
Ministerns varnande för religion
Sabuni vill begränsa kristet inflytande
onsdag 4 november 2009
Trovärdiga profeter
Vem avgör om de finns och hur man känner igen deras skärpa? Den frågan vill jag vara mycket försiktig med att besvara, även om jag anar svaret. En del har ett tydligt svar på frågan och menar att det är avsaknaden av profetisk skärpa som hindrar en andlig väckelse. Är det en väckelse vi behöver? Frågar verkar nästan hädisk för en del, men jag skall snart förklara vad jag menar, men låt mig först försöka analysera frågan om profetisk skärpa.
Har vi inga profeter i vår tid. Jo jag tror att vi har alldeles för många. Alla tror de på sina profetior även om de stretar åt olika håll. Är de då falska profeter? Nej det tror jag inte att de behöver vara, men de är människor och deras profeterande är ett styckverk enligt Paulus. De borde inte säga: ”Så här kommer det att bli!” De borde i stället uppmuntra oss till att våga hoppas och visa oss alla på de inneboende resurser som finns hos var och en. Vi kan med det stöd som Anden ger oss tolka de profetior som givits åt oss i den heliga skrift.
I Hebreerbrevets första kapitel står det att Gud har talat (supinum) till oss genom profeterna ( i bestämd form) de profeter som finns i Guds Ord. Vi borde inte vara så fixerade på det sätt som Gud skall tala (futurum), eftersom profetiorna redan är fullbordade i Jesus som nu sitter på Majestätets högra sida i höjden.
Om du anser att du är en Herrens profet så vill jag i all ödmjukhet be dig att inte ta dig själv på ett för stort allvar. Räkna i stället med att Gud är större än allt vad vi någonsin kan tänka. Har du den inställningen kan du vara en trovärdig profet utan att själv veta om det.
Är det då en väckelse vi behöver? Många tänker i sådana banor på grund av de stora folkrörelser som vi tidigare upplevt i vår värld. Dessa väckelserörelser har haft sin särskilda betydelse, men det är säkert inte meningen att vi skall återskapa historien som ligger bakom oss. Jag tror att vi i stället skall ha en vision för vår framtid som ser annorlunda ut. Den behöver inte följa mönster som vi människor konstruerar och den behöver inte se likadan ut som tidigare.
När det gäller osund spekulation om den yttersta tiden har jag redan skrivit på de här länkarna:
http://rolferic.blogspot.com/2009/09/om-overdrifter-och-osund-spekulation.html
http://bloggen.rolferic.se/#post153
Jag vill också hänvisa till en artikel som finns på den här länken:
http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/2009/09/eskatologiska-spekulationer-del-2.html
Avslutar med orden i Uppenbarelseboken 22:6, 20-21
”Dessa ord är trovärdiga och sanna. Herren som är en Gud för profeternas andar har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Se jag kommer snart, Salig den som tar vara på profetians ord i denna bok…….Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart, Amen, kom Herre Jesus.”
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191805
Det profetiska ordet och Israel
Har vi inga profeter i vår tid. Jo jag tror att vi har alldeles för många. Alla tror de på sina profetior även om de stretar åt olika håll. Är de då falska profeter? Nej det tror jag inte att de behöver vara, men de är människor och deras profeterande är ett styckverk enligt Paulus. De borde inte säga: ”Så här kommer det att bli!” De borde i stället uppmuntra oss till att våga hoppas och visa oss alla på de inneboende resurser som finns hos var och en. Vi kan med det stöd som Anden ger oss tolka de profetior som givits åt oss i den heliga skrift.
I Hebreerbrevets första kapitel står det att Gud har talat (supinum) till oss genom profeterna ( i bestämd form) de profeter som finns i Guds Ord. Vi borde inte vara så fixerade på det sätt som Gud skall tala (futurum), eftersom profetiorna redan är fullbordade i Jesus som nu sitter på Majestätets högra sida i höjden.
Om du anser att du är en Herrens profet så vill jag i all ödmjukhet be dig att inte ta dig själv på ett för stort allvar. Räkna i stället med att Gud är större än allt vad vi någonsin kan tänka. Har du den inställningen kan du vara en trovärdig profet utan att själv veta om det.
Är det då en väckelse vi behöver? Många tänker i sådana banor på grund av de stora folkrörelser som vi tidigare upplevt i vår värld. Dessa väckelserörelser har haft sin särskilda betydelse, men det är säkert inte meningen att vi skall återskapa historien som ligger bakom oss. Jag tror att vi i stället skall ha en vision för vår framtid som ser annorlunda ut. Den behöver inte följa mönster som vi människor konstruerar och den behöver inte se likadan ut som tidigare.
När det gäller osund spekulation om den yttersta tiden har jag redan skrivit på de här länkarna:
http://rolferic.blogspot.com/2009/09/om-overdrifter-och-osund-spekulation.html
http://bloggen.rolferic.se/#post153
Jag vill också hänvisa till en artikel som finns på den här länken:
http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/2009/09/eskatologiska-spekulationer-del-2.html
Avslutar med orden i Uppenbarelseboken 22:6, 20-21
”Dessa ord är trovärdiga och sanna. Herren som är en Gud för profeternas andar har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Se jag kommer snart, Salig den som tar vara på profetians ord i denna bok…….Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart, Amen, kom Herre Jesus.”
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191805
Det profetiska ordet och Israel
tisdag 3 november 2009
Vigselfrågan nu igen
Ja nog kan man undra mycket över denna fråga och färdig blir då inte jag i alla fall. Man kan undra över varför äktenskap över huvud taget ingås. En förklaring är naturligtvis att det handlar om fortplantningen. Det är en biologisk förklaring som gäller för både djur och människor. Djuren däremot behöver inte något äktenskapsbevis och om de skulle gifta sig så skulle det inte ske i någon kyrka där de skulle ge varandra trohetslöften.
Om äktenskapet är ett vänskapsförbund så måste det kunna ingås av människor som har samma kön, och som genom sin natur dras till varandra. Det är ett framsteg när kyrkan vågar acceptera att det förhåller sig på det viset. Att erkänna att alla människor är lika mycket värda.
Äktenskapet mellan man och kvinna kommer även i fortsättningen att vara det mest vanliga, så oroa er inte så mycket för framtiden. Det kommer att födas tillräckligt många barn som är avlade av man och kvinna. Kyrkliga vigslar kommer att hållas i Sverige för både heterosexuella och homosexuella, men jag tror att den första gruppen kommer att dominera även i fortsättningen. Båda grupperna behöver stadga sina förbund inför Herren och lova varandra trohet intill döden. Detta tror jag att Gud vill, men tvärsäker lär jag aldrig bli.
Inte ens när jag läser Bibeln och den läser jag.
Vem går framåt och vem går bakåt om äktenskapet?
Om äktenskapet är ett vänskapsförbund så måste det kunna ingås av människor som har samma kön, och som genom sin natur dras till varandra. Det är ett framsteg när kyrkan vågar acceptera att det förhåller sig på det viset. Att erkänna att alla människor är lika mycket värda.
Äktenskapet mellan man och kvinna kommer även i fortsättningen att vara det mest vanliga, så oroa er inte så mycket för framtiden. Det kommer att födas tillräckligt många barn som är avlade av man och kvinna. Kyrkliga vigslar kommer att hållas i Sverige för både heterosexuella och homosexuella, men jag tror att den första gruppen kommer att dominera även i fortsättningen. Båda grupperna behöver stadga sina förbund inför Herren och lova varandra trohet intill döden. Detta tror jag att Gud vill, men tvärsäker lär jag aldrig bli.
Inte ens när jag läser Bibeln och den läser jag.
Vem går framåt och vem går bakåt om äktenskapet?
Vem vill att han skall vara antisemit?
”Hans motiv är antisemitiska” lyder rubriken på första sidan i tidningen Dagen. Det handlar om Aftonbladets skribent Donald Boström som medverkat vid en mediekonferens i Israel under gårdagen. Han har blivit inbjuden till Israel för att förklara sig.
Det handlar om hans uppmärksammade artikel i Aftonbladet om organhandel från döda palestinier. En anklagelse som inte har gått att bevisa. Boström har framfört palestinska familjers anklagelser, men ingen har undersökt sanningen bakom dessa. Det borde de göra, trots svenskens bristande bevis. I stället för att hitta en anständig förklaring till historien, är det tydligen bättre att få ställa fram en förhatlig antisemit och Israelhatare
Jag beundrar Boström för hans rakryggade hållning. Att våga ge sig in i getingboet och förklara sanningen är verkligen modigt. Visserligen menar han att inbjudan kan vara en bekräftelse på att de tar hans anklagelser på allvar. Den skulle dessutom vara ett bevis för styrkan i Israels demokrati, säger staden Dimonas borgmästare Det verkar nästan löjligt att påstå något sådant. Sanningen verkar i stället vara att borgmästaren behövde uppmärksamhet för sin annars helt okända mediekonferens.
Reportaget i Dagen säger något helt annat än rubriken. Boströms motiv är inte antisemitiska, men så anser man det ska se ut. Inbjudan till honom är inte heller ett bevis för styrkan i deras demokrati. Visserligen behövs många bevis för det i dessa dagar
Det gäller för var och en av oss att läsa det finstilta och inte tro alla braskande rubriker. Inte ens om de kommer från en kristen tidning vars initiativtagare gjorde begreppet ”den anständiga sanningen” känt för länge sedan
Aftonbladetskribent förklarade sig
Det handlar om hans uppmärksammade artikel i Aftonbladet om organhandel från döda palestinier. En anklagelse som inte har gått att bevisa. Boström har framfört palestinska familjers anklagelser, men ingen har undersökt sanningen bakom dessa. Det borde de göra, trots svenskens bristande bevis. I stället för att hitta en anständig förklaring till historien, är det tydligen bättre att få ställa fram en förhatlig antisemit och Israelhatare
Jag beundrar Boström för hans rakryggade hållning. Att våga ge sig in i getingboet och förklara sanningen är verkligen modigt. Visserligen menar han att inbjudan kan vara en bekräftelse på att de tar hans anklagelser på allvar. Den skulle dessutom vara ett bevis för styrkan i Israels demokrati, säger staden Dimonas borgmästare Det verkar nästan löjligt att påstå något sådant. Sanningen verkar i stället vara att borgmästaren behövde uppmärksamhet för sin annars helt okända mediekonferens.
Reportaget i Dagen säger något helt annat än rubriken. Boströms motiv är inte antisemitiska, men så anser man det ska se ut. Inbjudan till honom är inte heller ett bevis för styrkan i deras demokrati. Visserligen behövs många bevis för det i dessa dagar
Det gäller för var och en av oss att läsa det finstilta och inte tro alla braskande rubriker. Inte ens om de kommer från en kristen tidning vars initiativtagare gjorde begreppet ”den anständiga sanningen” känt för länge sedan
Aftonbladetskribent förklarade sig
fredag 30 oktober 2009
Vreden över orättvisorna, nöden och intoleransen
Jag har försökt att förstå de mekanismer som får människor att dras till kontroversiell nyhetsförmedling och debatt i religionsfrågor. Sensationer och överdrifter tycks vara populärt. Jag har en känsla av att många drar till sig uppmärksamheten till sådant utan att vara så noga med sanningshalten i sitt budskap.
Människornas kinder blir ofta heta, för att citera Heidenstam. Lögner och halvsanningar absorberas och omvandlas till myter och åsiktsbildningar. Gränser dras omkring dessa åsiktsbildningar. Den som avviker får ofta stå i skamvrån.
Att resignera inför detta hot är ovärdigt. Skövlade områden i vårt inre måste återfå sin spänst. Vi kan inte fortsätta att stillatigande se hur en del använder sin verbala överlägsenhet för att befästa lögnen. Vreden över orättvisorna och nöden i världen måste föra oss till konkret handling
De frågor som den senaste tiden fått så stor uppmärksamhet kan inte längre få dominera nyhetsflödena i media. Då förlorar kyrkan trovärdigheten och det får följden att människor blir ännu mer likgiltiga för det kristna budskapet
Det finns frågor av större värde för kyrkan Det är frågorna om fred, rättvisa och respekt för människovärdet. De som längtar efter hopp och frälsning måste få mötas av en öppen famn i stället fördömelse.
”och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem”
Vigselrätten en gång till
Vigselrätten en gång till
Läs detta och fundera på varför tidningen Dagen måste uppehålla sig vid detta ämne och hela tiden blåsa upp till strid. Jag häpnar över att ingen reagerar på dessa övertoner.
Av de ovanstående länkarna har Dagen tagit bort den ena från Dagens officiella sida. Jag hade lyckats kopiera länken medan den fanns kvar. Fundera även på orsaken till det. Blev bloggkommentarerna för närgångna? Yttrandefriheten är värdefull, men den är riskabel. Man borde nog vara rädd om tyglarna ibland. Det står skrivet i Galaterbrevet 5:13 ff "Ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek."
Människornas kinder blir ofta heta, för att citera Heidenstam. Lögner och halvsanningar absorberas och omvandlas till myter och åsiktsbildningar. Gränser dras omkring dessa åsiktsbildningar. Den som avviker får ofta stå i skamvrån.
Att resignera inför detta hot är ovärdigt. Skövlade områden i vårt inre måste återfå sin spänst. Vi kan inte fortsätta att stillatigande se hur en del använder sin verbala överlägsenhet för att befästa lögnen. Vreden över orättvisorna och nöden i världen måste föra oss till konkret handling
De frågor som den senaste tiden fått så stor uppmärksamhet kan inte längre få dominera nyhetsflödena i media. Då förlorar kyrkan trovärdigheten och det får följden att människor blir ännu mer likgiltiga för det kristna budskapet
Det finns frågor av större värde för kyrkan Det är frågorna om fred, rättvisa och respekt för människovärdet. De som längtar efter hopp och frälsning måste få mötas av en öppen famn i stället fördömelse.
”och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem”
Vigselrätten en gång till
Vigselrätten en gång till
Läs detta och fundera på varför tidningen Dagen måste uppehålla sig vid detta ämne och hela tiden blåsa upp till strid. Jag häpnar över att ingen reagerar på dessa övertoner.
Av de ovanstående länkarna har Dagen tagit bort den ena från Dagens officiella sida. Jag hade lyckats kopiera länken medan den fanns kvar. Fundera även på orsaken till det. Blev bloggkommentarerna för närgångna? Yttrandefriheten är värdefull, men den är riskabel. Man borde nog vara rädd om tyglarna ibland. Det står skrivet i Galaterbrevet 5:13 ff "Ni är kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek."
onsdag 28 oktober 2009
På en ö i havet
Vi har den senaste tiden följt TV-serien ”En ö i havet.” Den bygger på en roman av Annika Thor. Det är en mycket lärorik och verklighetstrogen dramaserie. Om man är uppväxt under 1940-talet så känner man igen en del. Det var svårt och många gånger ömtåligt att förstå situationen för flyktingar i Sverige vid denna tid. Det blev lättare när man senare förstod vad som hade skett.
Systrarna Steffi och Nelli kommer från Wien och är på flykt undan tyskarnas judeförföljelser. De har skilts från sin mamma och pappa, och Steffi som är tolv år har lovat att ta hand om sin lillasyster.
På ön i Göteborgs skärgård är ingenting som de väntat sig, men här vid ”världens ände” lär de sig att bo och anpassar sig trots saknaden av sina föräldrar.
I det sista avsnittet har de fått reda på att fadern lever och att de kommer att återförenas. Ett känslosamt samtal utspelar sig mellan Steffi och Fiskarhustrun Märta.
- Vet tant Märta att när jag kom till Sverige första gången och till den här ön, så kändes det som jag kommit till världens ände.
- Världens ände, kanske det ja.
- Världen har ingen ände. Den sträcker sig så långt som vi vågar se.
- Mm du har nog rätt så är det säkert. Fast jag har inte varit längre än till Göteborg.
Detta samtal inbjuder mig att tänka på min egen situation i livet. Har jag stannat på en ö i havet, eller möjligtvis inte kommit längre än därifrån till Göteborg. Jag hoppas att min livserfarenhet har fört mig något längre, men till världens ände kommer jag aldrig. Nej världen har ingen ände.
Man får ett sympatiskt intryck av Märta. Hon är en robust kvinna. Hennes tro på Gud är nog representativ för många som i likhet med henne fostrats i en kristen miljö där man först av allt tar ansvar för sina medmänniskor. Även om hon inte varit längre än till Göteborg, hade hennes livserfarenhet fört henne ett bra stycke på livets väg och gjort hennes kristendom mer praktisk än teoretisk. Den empati hon känner för systrarna Steiner får tyvärr inte stöd av den mansdominerande lilla Pingstförsamlingen. Hon vädjar om en kollekt till de hjälpsändningar hon och hennes make bekostat. Förslaget avslås Trots detta tar hon sitt misslyckade försök med jämnmod. Vad hade hon vunnit med att protestera? Det var inte vanligt att kvinnor gjorde detta vid denna tid.
Det finns många kvinnor som i likhet med Märta varit ”räddande änglar” när de trots fattigdom på materiell välfärd även under kristider försett behövande med livsförnödenheter. Deras kärlek har alltid hittat nya vägar.
Vågar vi se att världen inte har någon ände? Då tror vi på framtiden. Detta innebär att vi måste bryta upp och lämna det gamla bakom oss. Befinner man sig på en ö i havet utan någon förbindelse kan det vara svårt. Har man bränt sina broar och sina skepp så finns det ingen möjlighet att nå fastlandet. Då är man kvar i sin lilla värld, isolerad och instängd. I sådant fall behövs en räddningssituation Hur långt vågar vi se? Om vi kan känna medlidande med dem som befinner sig på den lilla ön så finns det hopp.
Att utesluta människor från en kristen gemenskap är det värsta vi kan göra. Det har historien visat. Att innesluta människor i en kristen gemenskap är däremot något av det bästa vi kan göra. Då frågar vi inte längre efter en beskrivning över hur vår gemensamma väg ser ut. Vi tänder en eld och äter vårt medhavda bröd i hast innan vi färdas vidare. Vi måste upptäcka att världen inte har någon ände. Den sträcker sig så långt som vi vågar att se.
LÄNK TILL SVT REPRIS AV TV-SERIEN
Systrarna Steffi och Nelli kommer från Wien och är på flykt undan tyskarnas judeförföljelser. De har skilts från sin mamma och pappa, och Steffi som är tolv år har lovat att ta hand om sin lillasyster.
På ön i Göteborgs skärgård är ingenting som de väntat sig, men här vid ”världens ände” lär de sig att bo och anpassar sig trots saknaden av sina föräldrar.
I det sista avsnittet har de fått reda på att fadern lever och att de kommer att återförenas. Ett känslosamt samtal utspelar sig mellan Steffi och Fiskarhustrun Märta.
- Vet tant Märta att när jag kom till Sverige första gången och till den här ön, så kändes det som jag kommit till världens ände.
- Världens ände, kanske det ja.
- Världen har ingen ände. Den sträcker sig så långt som vi vågar se.
- Mm du har nog rätt så är det säkert. Fast jag har inte varit längre än till Göteborg.
Detta samtal inbjuder mig att tänka på min egen situation i livet. Har jag stannat på en ö i havet, eller möjligtvis inte kommit längre än därifrån till Göteborg. Jag hoppas att min livserfarenhet har fört mig något längre, men till världens ände kommer jag aldrig. Nej världen har ingen ände.
Man får ett sympatiskt intryck av Märta. Hon är en robust kvinna. Hennes tro på Gud är nog representativ för många som i likhet med henne fostrats i en kristen miljö där man först av allt tar ansvar för sina medmänniskor. Även om hon inte varit längre än till Göteborg, hade hennes livserfarenhet fört henne ett bra stycke på livets väg och gjort hennes kristendom mer praktisk än teoretisk. Den empati hon känner för systrarna Steiner får tyvärr inte stöd av den mansdominerande lilla Pingstförsamlingen. Hon vädjar om en kollekt till de hjälpsändningar hon och hennes make bekostat. Förslaget avslås Trots detta tar hon sitt misslyckade försök med jämnmod. Vad hade hon vunnit med att protestera? Det var inte vanligt att kvinnor gjorde detta vid denna tid.
Det finns många kvinnor som i likhet med Märta varit ”räddande änglar” när de trots fattigdom på materiell välfärd även under kristider försett behövande med livsförnödenheter. Deras kärlek har alltid hittat nya vägar.
Vågar vi se att världen inte har någon ände? Då tror vi på framtiden. Detta innebär att vi måste bryta upp och lämna det gamla bakom oss. Befinner man sig på en ö i havet utan någon förbindelse kan det vara svårt. Har man bränt sina broar och sina skepp så finns det ingen möjlighet att nå fastlandet. Då är man kvar i sin lilla värld, isolerad och instängd. I sådant fall behövs en räddningssituation Hur långt vågar vi se? Om vi kan känna medlidande med dem som befinner sig på den lilla ön så finns det hopp.
Att utesluta människor från en kristen gemenskap är det värsta vi kan göra. Det har historien visat. Att innesluta människor i en kristen gemenskap är däremot något av det bästa vi kan göra. Då frågar vi inte längre efter en beskrivning över hur vår gemensamma väg ser ut. Vi tänder en eld och äter vårt medhavda bröd i hast innan vi färdas vidare. Vi måste upptäcka att världen inte har någon ände. Den sträcker sig så långt som vi vågar att se.
LÄNK TILL SVT REPRIS AV TV-SERIEN
söndag 25 oktober 2009
En annan kyrka
Många uttalar sig tvärsäkert i dessa dagar att framtiden blir svår för Svenska kyrkan på grund av Kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan. Det kan inte vara lätt för biskopar och andra företrädare för dem som fattat detta beslut att mötas av en så massiv mediakritik. Man uppehåller sig omkring olyckliga förutsägelser där man använder ordet kanske. Kanske blir det så här menar man. ”Utträdena ur Svenska kyrkan blir kanske större..” ”det blir en annan kyrka än den vi hittils känt.” ” Snart kommer präster och andra anställda som tillhör den så kallade minoriteten att få känna hur de snåla vindarna viner.”
Jag kunde samla flera citat om dessa olyckliga förutsägelser men jag nöjer mig med dessa. Varifrån kommer detta? Det vore lätt att förstå det om det kom från kristendomens fiender. ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda..” Joh 10:10
Finns det någon i dessa dagar som vill vara förstående till det beslut som fattats? Nej man menar i stället att kyrkan har lurats in i en återvändsgränd.
Jag vill med detta inlägg deklarera att jag kommer att fortsätta stödja den kyrka som just nu får ta emot så mycket kritik. Om det blir en annan kyrka så hoppas jag att den blir fri från den fördömelsens ande som besmittat en del av kristenheten. Herre förbarma dig!
Jag har blivit förmanad för att jag vågat ifrågasätta den som är av en annan mening. med de här orden: ” Hur vågar du tala ner en av vår tids starkaste representanter för sann och sund traditionell Kristen tro? Gud har givit oss mandat att föra vidare ett rent evangelium”Detta med anledning av att jag kritiserat en del av det Ulf Ekman sagt. Jag vill betona att jag absolut inte kritiserar personen Ulf Ekman, men jag förbehåller mig rätten att ifrågasätta en del av det han skriver. Det tänker jag fortsätta med trots den förargelse som eventuellt sker. Dessutom uppträder jag med öppna identitetsuppgifter inte med oärliga vapen. Pröva gärna det jag skriver. Jag är bara en ofullkomlig människa, men jag lider av det som pågår.
Se även detta dokument
Herre förbarma dig i Dagen
Jimmy! Av misstag avvisade jag din kommentar. Skriv den igen, men skicka samtidigt en tydligare identifikation till mig på
rolfericson@boremail.com
Jag kunde samla flera citat om dessa olyckliga förutsägelser men jag nöjer mig med dessa. Varifrån kommer detta? Det vore lätt att förstå det om det kom från kristendomens fiender. ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda..” Joh 10:10
Finns det någon i dessa dagar som vill vara förstående till det beslut som fattats? Nej man menar i stället att kyrkan har lurats in i en återvändsgränd.
Jag vill med detta inlägg deklarera att jag kommer att fortsätta stödja den kyrka som just nu får ta emot så mycket kritik. Om det blir en annan kyrka så hoppas jag att den blir fri från den fördömelsens ande som besmittat en del av kristenheten. Herre förbarma dig!
Jag har blivit förmanad för att jag vågat ifrågasätta den som är av en annan mening. med de här orden: ” Hur vågar du tala ner en av vår tids starkaste representanter för sann och sund traditionell Kristen tro? Gud har givit oss mandat att föra vidare ett rent evangelium”Detta med anledning av att jag kritiserat en del av det Ulf Ekman sagt. Jag vill betona att jag absolut inte kritiserar personen Ulf Ekman, men jag förbehåller mig rätten att ifrågasätta en del av det han skriver. Det tänker jag fortsätta med trots den förargelse som eventuellt sker. Dessutom uppträder jag med öppna identitetsuppgifter inte med oärliga vapen. Pröva gärna det jag skriver. Jag är bara en ofullkomlig människa, men jag lider av det som pågår.
Se även detta dokument
Herre förbarma dig i Dagen
Jimmy! Av misstag avvisade jag din kommentar. Skriv den igen, men skicka samtidigt en tydligare identifikation till mig på
rolfericson@boremail.com
fredag 23 oktober 2009
Svenska kyrkans beslut
Beslutet som fattats av Kyrkomötet om att godkänna vigsel av homosexuella i kyrkan har skapat mycket oro bland många kristna. Åsikterna har varit delade och många är rädda att de i framtiden skall bli till skada för det ekumeniska samarbetet. Häromdagen fick jag ett brev från en vän som låtit sig påverkas av den oroväckande debatt som förts i denna fråga. Jag återger här vår dialog, där mina svar skrives med kursiv stil.
Svenska kyrkans trångmål – ett moraliskt självmål?
Rolf Ericson svarar signaturen oroad kristen. kursiv stil
Ibland kan det vara mycket svårt att ha en bestämd åsikt och hålla fast vid den.
Rolf:
Behöver man hålla fast vid en bestämd åsikt? Jag tycker att det borde vara mycket tillåtet att säga: Jag vet inte, har tyvärr inte ett färdigt svar.
När ens egna känslor, olika etiska överväganden, personliga hänsynstaganden, respekt för andra personers omdöme och andras beslut med stora återverkningar i andra människors liv ligger i vågskålen kan det kännas näst intill omöjligt veta vad som är rätt och fel.
Rolf:
Rätt och fel kommer vi alltid att göra. Det kan också bli fel när vi ingenting gör. Vi märker felen när de är gjorda och vi gör hela tiden nya fel, trots att vi vill göra rätt
Så är fallet när vi försöker finna ett etiskt hållbart ställningstagande till Svenska kyrkans nya trångmål. Skall vi låta våra präster fortsättningsvis axla uppdraget från staten att förrätta juridiskt bindande äktenskapliga vigslar, när staten förväntar sig att detta skall ske utan åtskillnad även för samkönade par?
Rolf:
Det är inte staten som ger kyrkan uppdraget att viga, men om kyrkan avstår från vigselrätten så tror jag att det är detsamma som att påskynda sekulariseringen. Intresset för kyrkliga vigslar har ökat och jag tror inte att problemet med vigsel av samkönade blir så stort, eftersom de utgör en minoritet. Trots detta är det ett framsteg att vi räknar med denna minoritet och inte utesluter eller diskriminerar dem. Så tycker jag är väl bäst att jag tillägger, men frågan är mycket viktig och man borde inte ha haft så bråttom med att fatta detta beslut.
Vi tror att kyrkan har Guds uppdrag att vara folkkyrka och därmed förmedla Guds kärleks vilja till alla i vårt land och tvekar samtidigt över dilemmat att hålla fast vid kyrkans läroskrifter eller nytolka Jesu Kristi kärleksbudskap. Är detta kärleksbudskap så överordnat alla andra bibelord att vi har lov att bortse de ställen i kyrkans läroskrifter som säger att äktenskapet är en av Gud välsignad och juridiskt bindande förening mellan man och kvinna?
Rolf:
Inga kärleksbudskap och inga läroskrifter skall vara överordnade för de beslut som fattas i kyrkan. Däremot skall de vara vägledande för de nytolkningar vi hela tiden måste göra. Detta kan inte vara fel, men risken att göra fel kvarstår hur vi än tolkar skriften. Tiden och vi förändras. Detta måste vi acceptera.
Om kyrkomötets majoritet väljer att bortse från läroskrifterna och därmed väljer att köra över minoritetens förslag att kyrkan skall avsäga sig vigselrätten på det att äktenskapet juridiskt enbart blir en civilrättslig angelägenhet, så förorsakar man en splittring inom kyrkan och enligt många även svårläkta sår i kristenheten.
Rolf:
Det ser ut som en del krafter verkar i den riktningen, men vi får verkligen hoppas att de inte lyckas med det. Som jag skrivit tidigare anser jag att Svenska kyrkan har en betydelsefull roll i vårt land. Därför behöver vi enas i trosfrågor av central karaktär och avstå från åsiktsfrågor där vi har delade meningar.
Att Svenska kyrkan därmed kommer att marginaliseras i mångas medvetande kommer väl mindre att bero på följsamheten mot politiska krav utan mera på den splittring som skapar löjets skimmer över dem som är satta att förvalta försoningens ämbete.
Rolf:
Detta är att dra förhastade slutsatser
En marginaliserad kyrka
Rolf:
Jag tror inte att kyrkan kommer att bli marginaliserad, men de olyckskorpar som talar om det är inga kyrkans vänner. Detta låter hårt kanske, men det är min bestämda uppfattning att man inte löser kriser genom olycksbådande förutsägelser. Vi kan lätt bli påverkade av sådant, men det gagnar inte till något gott.
kommer att skapa ett andligt tomrum öppet för allehanda andliga och oandliga budskap, däribland villfarelser som kan vålla människor obotlig skada som varelser i behov av trygga relationer både till den kärleksfulla treenigheten och till medmänniskan i vardagen.
Rolf:
Det är lätt att gripas av oro, men Gud överger inte sin kyrka/församling. Han vakar över sitt verk. Låt oss trösta varandra med det.
Oroad kristen
Beslutet äventyrar enheten
Vill göra ett tillägg med anledning av att jag läst en del kommentarer över Kyrkomötets beslut. Det finns en del kristna förkunnare som bygger upp ett nät av rädslor där man uttalar fördömande hotelser mot Svenska kyrkan. De som gör detta är inte sända av Gud. De uppträder på ett mycket ovärdigt sätt och redan deras attityd avslöjar att de saknar kärlek och respekt för sina medmänniskor. Låt oss hjälpas åt att avslöja sådana saker. De är till skada för Guds verk. Men när vi gör det måste det ske visligt och vi får inte själva göra oss skyldiga till hämdbegär. Låt oss bedja för varandra och söka Guds ansikte så att vi kan älska och förlåta.
Kyrkomötets beslut på Ulf Ekmans blogg
Jag skrev en kommentar där som lyder:
"Jag sörjer över det hat och den misstro mot det beslut som Svenska kyrkan har fattat. Det finns inget utrymme för kärlek i detta inlägg och dessa kommentarer, bara fördömanden. Hur kan du Ulf Ekman och alla dina sympatisörer uttrycka er på ett så ovärdigt sätt. Du uttalar domar och olyckliga förutsägelser om Svenska kyrkan. Vem har givit dig mandat till detta? Ni borde skämmas!"
Många har reagerat och tyckt att jag inte borde ifrågasätta Ulf Ekman. En ibland dem är signaturen Peter. Han skriver så här:
"Till Rolf Eriksson: Vet du vems ärenden du går? Jag vet! Vi talar om vilken grund vi baserar vår kristna tro på här! Guds Ord!
Hur vågar du tala ner en av vår tids starkaste representanter för sann och sund traditionell Kristen tro? Gud har givit oss mandat att föra vidare ett rent evangelium! Inte ngt förvanskat, falskt,förvridet evangelium! Jag ber dig besinna dig och böja knä och ropa Abba Fader förlåt oss våran synd!
Frid peter"
Eftersom Peter vet vems ärenden jag går borde han nog ge sig till känna på något sätt. Välkommen Peter!
Svenska kyrkans trångmål – ett moraliskt självmål?
Rolf Ericson svarar signaturen oroad kristen. kursiv stil
Ibland kan det vara mycket svårt att ha en bestämd åsikt och hålla fast vid den.
Rolf:
Behöver man hålla fast vid en bestämd åsikt? Jag tycker att det borde vara mycket tillåtet att säga: Jag vet inte, har tyvärr inte ett färdigt svar.
När ens egna känslor, olika etiska överväganden, personliga hänsynstaganden, respekt för andra personers omdöme och andras beslut med stora återverkningar i andra människors liv ligger i vågskålen kan det kännas näst intill omöjligt veta vad som är rätt och fel.
Rolf:
Rätt och fel kommer vi alltid att göra. Det kan också bli fel när vi ingenting gör. Vi märker felen när de är gjorda och vi gör hela tiden nya fel, trots att vi vill göra rätt
Så är fallet när vi försöker finna ett etiskt hållbart ställningstagande till Svenska kyrkans nya trångmål. Skall vi låta våra präster fortsättningsvis axla uppdraget från staten att förrätta juridiskt bindande äktenskapliga vigslar, när staten förväntar sig att detta skall ske utan åtskillnad även för samkönade par?
Rolf:
Det är inte staten som ger kyrkan uppdraget att viga, men om kyrkan avstår från vigselrätten så tror jag att det är detsamma som att påskynda sekulariseringen. Intresset för kyrkliga vigslar har ökat och jag tror inte att problemet med vigsel av samkönade blir så stort, eftersom de utgör en minoritet. Trots detta är det ett framsteg att vi räknar med denna minoritet och inte utesluter eller diskriminerar dem. Så tycker jag är väl bäst att jag tillägger, men frågan är mycket viktig och man borde inte ha haft så bråttom med att fatta detta beslut.
Vi tror att kyrkan har Guds uppdrag att vara folkkyrka och därmed förmedla Guds kärleks vilja till alla i vårt land och tvekar samtidigt över dilemmat att hålla fast vid kyrkans läroskrifter eller nytolka Jesu Kristi kärleksbudskap. Är detta kärleksbudskap så överordnat alla andra bibelord att vi har lov att bortse de ställen i kyrkans läroskrifter som säger att äktenskapet är en av Gud välsignad och juridiskt bindande förening mellan man och kvinna?
Rolf:
Inga kärleksbudskap och inga läroskrifter skall vara överordnade för de beslut som fattas i kyrkan. Däremot skall de vara vägledande för de nytolkningar vi hela tiden måste göra. Detta kan inte vara fel, men risken att göra fel kvarstår hur vi än tolkar skriften. Tiden och vi förändras. Detta måste vi acceptera.
Om kyrkomötets majoritet väljer att bortse från läroskrifterna och därmed väljer att köra över minoritetens förslag att kyrkan skall avsäga sig vigselrätten på det att äktenskapet juridiskt enbart blir en civilrättslig angelägenhet, så förorsakar man en splittring inom kyrkan och enligt många även svårläkta sår i kristenheten.
Rolf:
Det ser ut som en del krafter verkar i den riktningen, men vi får verkligen hoppas att de inte lyckas med det. Som jag skrivit tidigare anser jag att Svenska kyrkan har en betydelsefull roll i vårt land. Därför behöver vi enas i trosfrågor av central karaktär och avstå från åsiktsfrågor där vi har delade meningar.
Att Svenska kyrkan därmed kommer att marginaliseras i mångas medvetande kommer väl mindre att bero på följsamheten mot politiska krav utan mera på den splittring som skapar löjets skimmer över dem som är satta att förvalta försoningens ämbete.
Rolf:
Detta är att dra förhastade slutsatser
En marginaliserad kyrka
Rolf:
Jag tror inte att kyrkan kommer att bli marginaliserad, men de olyckskorpar som talar om det är inga kyrkans vänner. Detta låter hårt kanske, men det är min bestämda uppfattning att man inte löser kriser genom olycksbådande förutsägelser. Vi kan lätt bli påverkade av sådant, men det gagnar inte till något gott.
kommer att skapa ett andligt tomrum öppet för allehanda andliga och oandliga budskap, däribland villfarelser som kan vålla människor obotlig skada som varelser i behov av trygga relationer både till den kärleksfulla treenigheten och till medmänniskan i vardagen.
Rolf:
Det är lätt att gripas av oro, men Gud överger inte sin kyrka/församling. Han vakar över sitt verk. Låt oss trösta varandra med det.
Oroad kristen
Beslutet äventyrar enheten
Vill göra ett tillägg med anledning av att jag läst en del kommentarer över Kyrkomötets beslut. Det finns en del kristna förkunnare som bygger upp ett nät av rädslor där man uttalar fördömande hotelser mot Svenska kyrkan. De som gör detta är inte sända av Gud. De uppträder på ett mycket ovärdigt sätt och redan deras attityd avslöjar att de saknar kärlek och respekt för sina medmänniskor. Låt oss hjälpas åt att avslöja sådana saker. De är till skada för Guds verk. Men när vi gör det måste det ske visligt och vi får inte själva göra oss skyldiga till hämdbegär. Låt oss bedja för varandra och söka Guds ansikte så att vi kan älska och förlåta.
Kyrkomötets beslut på Ulf Ekmans blogg
Jag skrev en kommentar där som lyder:
"Jag sörjer över det hat och den misstro mot det beslut som Svenska kyrkan har fattat. Det finns inget utrymme för kärlek i detta inlägg och dessa kommentarer, bara fördömanden. Hur kan du Ulf Ekman och alla dina sympatisörer uttrycka er på ett så ovärdigt sätt. Du uttalar domar och olyckliga förutsägelser om Svenska kyrkan. Vem har givit dig mandat till detta? Ni borde skämmas!"
Många har reagerat och tyckt att jag inte borde ifrågasätta Ulf Ekman. En ibland dem är signaturen Peter. Han skriver så här:
"Till Rolf Eriksson: Vet du vems ärenden du går? Jag vet! Vi talar om vilken grund vi baserar vår kristna tro på här! Guds Ord!
Hur vågar du tala ner en av vår tids starkaste representanter för sann och sund traditionell Kristen tro? Gud har givit oss mandat att föra vidare ett rent evangelium! Inte ngt förvanskat, falskt,förvridet evangelium! Jag ber dig besinna dig och böja knä och ropa Abba Fader förlåt oss våran synd!
Frid peter"
Eftersom Peter vet vems ärenden jag går borde han nog ge sig till känna på något sätt. Välkommen Peter!
söndag 18 oktober 2009
Frågor som splittrar Svenska kyrkan
Svenska kyrkan har en betydelsefull roll i vårt land. Många oroas av den politiska styrning som sker och menar att kyrkan hellre borde styras av människor som är kyrkligt aktiva. Det finns en uppfattning att kyrkan blivit mera följsam mot staten, trots att den numera är skild från den. Ett exempel på detta är synen på samkönade äktenskap. Förslaget om äktenskap för homosexuella har bara varit aktuellt en kort tid. För ett år sedan sade kyrkan nej till det. När nu staten har ändrat uppfattning, så verkar det som kyrkan vill följa efter. Om homosexuellas ställning i kyrkan råder det inte någon tveksamhet, men i synen på vigsel mellan samkönade har man haft en alltför kort tid till dialog. Det är ju en lärofråga för kyrkan som borde vara fri ifrån all politisk styrning. Frågan får också konsekvenser för det ekumeniska klimatet mellan kyrkor och samfund. Besluten har fattats alltför snabbt och man har inte fört ett tillräckligt tydligt samtal mellan kyrkorna.
Trots detta ställer jag frågan: ”Är denna fråga värd så mycket uppmärksamhet som den fått?”
Kan vi tillåta oss att tolka frågan som en lärofråga, där vi respekterar olika uppfattningar om sakens betydelse? En annan lärofråga som orsakat så mycket strid och splittring är frågan om kvinnans ställning. Frågan om kvinnor som präster har vållat alltför stor splittring i Svenska kyrkan precis som frågan om samkönade äktenskap.
Det finns krafter som gärna håller dessa lärofrågar vid liv genom att gång på gång angripa Svenska kyrkan och kritisera den.
Här några citat från Ulf Ekmans blogg.
”Det verkar också som man inom Svenska kyrkan så gärna skulle vilja vara först med allt och internationell trendsättare. Istället kommer man att bli internationellt isolerad.”
(Trots detta vill Ekmans ha inflytande över Svenska kyrkan: Läs här)
”Nåväl, det finns stora och breda lager av kristna över hela världen som tänker annorlunda, som inte fallit till föga för en teologisk liberal agenda”
”Beslutet, som verkar har stora möjligheter att gå igenom i höstens kyrkomöte är skandalartat, ett stort avsteg från den sunda läran och något som kommer att få mycket allvarliga och skadliga konsekvenser för kyrka och frikyrka i vårt land.”
”Ärkebiskopen försvarar läronämndens bejakande av samkönade äktenskap, trots att den var splittrad. 6 biskopar reserverade sig. Wejryd menar att frågan är utredd och färdigtänkt och att den stämmer med Svenska kyrkans lära och bibelsyn. Flummigare än så kan man nog knappast uttala sig. Att det stämmer med bibelsynen hos valda delar av kyrkan stämmer naturligtvis men det innebär knappast att beslutet är teologiskt förankrat vare sig i Bibeln eller i Svenska kyrkans bekännelse.”
”Sekulariseringen har nog de flesta insett att den starkt påverkat kyrkorna till de sämre. Det innebär ju inte att inte samhället kan svänga i mer positiva ordalag ändå. Inte heller tror jag att vi kan blunda för negativa inslag i den verklighet vi lever i men med Herrens hjälp kan allting förändras men det sker inte per automatik.” (Slut citat Ulf Ekman)
Samtidigt som Ulf Ekman uttalar sig så kritiskt mot Svenska kyrkan menar han att vi behöver varandra. Om vi behöver varandra måste vi också visa tillbörlig respekt för de olika åsikter som absolut inte är de som skall bestämma inriktningen av kyrkans ledning. Det finns trosfrågor som vi delar som har mycket större betydelse. Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Om vi älskar varandra har vi fördrag med att åsikterna kan vara delade. Men älskar vi läran mer än livet så kommer vi bara att se vilka fel som finns hos dem som inte tänker likadant. Så får det inte bli. Kyrkan är en trosgemenskap som måste frigöra sig från allt maktbegär och all politisk och religiös fundamentalistisk styrning. Svenska kyrkans roll för vårt land är viktig och alla splittringstendenser får vi be Gud bevara oss ifrån. Jag frågar vem vill splittra? Läs Bibeln där finns svaret.
DagenartikelFörsamlar firar beslut om homovigslar
I splittringens tid
Trots detta ställer jag frågan: ”Är denna fråga värd så mycket uppmärksamhet som den fått?”
Kan vi tillåta oss att tolka frågan som en lärofråga, där vi respekterar olika uppfattningar om sakens betydelse? En annan lärofråga som orsakat så mycket strid och splittring är frågan om kvinnans ställning. Frågan om kvinnor som präster har vållat alltför stor splittring i Svenska kyrkan precis som frågan om samkönade äktenskap.
Det finns krafter som gärna håller dessa lärofrågar vid liv genom att gång på gång angripa Svenska kyrkan och kritisera den.
Här några citat från Ulf Ekmans blogg.
”Det verkar också som man inom Svenska kyrkan så gärna skulle vilja vara först med allt och internationell trendsättare. Istället kommer man att bli internationellt isolerad.”
(Trots detta vill Ekmans ha inflytande över Svenska kyrkan: Läs här)
”Nåväl, det finns stora och breda lager av kristna över hela världen som tänker annorlunda, som inte fallit till föga för en teologisk liberal agenda”
”Beslutet, som verkar har stora möjligheter att gå igenom i höstens kyrkomöte är skandalartat, ett stort avsteg från den sunda läran och något som kommer att få mycket allvarliga och skadliga konsekvenser för kyrka och frikyrka i vårt land.”
”Ärkebiskopen försvarar läronämndens bejakande av samkönade äktenskap, trots att den var splittrad. 6 biskopar reserverade sig. Wejryd menar att frågan är utredd och färdigtänkt och att den stämmer med Svenska kyrkans lära och bibelsyn. Flummigare än så kan man nog knappast uttala sig. Att det stämmer med bibelsynen hos valda delar av kyrkan stämmer naturligtvis men det innebär knappast att beslutet är teologiskt förankrat vare sig i Bibeln eller i Svenska kyrkans bekännelse.”
”Sekulariseringen har nog de flesta insett att den starkt påverkat kyrkorna till de sämre. Det innebär ju inte att inte samhället kan svänga i mer positiva ordalag ändå. Inte heller tror jag att vi kan blunda för negativa inslag i den verklighet vi lever i men med Herrens hjälp kan allting förändras men det sker inte per automatik.” (Slut citat Ulf Ekman)
Samtidigt som Ulf Ekman uttalar sig så kritiskt mot Svenska kyrkan menar han att vi behöver varandra. Om vi behöver varandra måste vi också visa tillbörlig respekt för de olika åsikter som absolut inte är de som skall bestämma inriktningen av kyrkans ledning. Det finns trosfrågor som vi delar som har mycket större betydelse. Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Om vi älskar varandra har vi fördrag med att åsikterna kan vara delade. Men älskar vi läran mer än livet så kommer vi bara att se vilka fel som finns hos dem som inte tänker likadant. Så får det inte bli. Kyrkan är en trosgemenskap som måste frigöra sig från allt maktbegär och all politisk och religiös fundamentalistisk styrning. Svenska kyrkans roll för vårt land är viktig och alla splittringstendenser får vi be Gud bevara oss ifrån. Jag frågar vem vill splittra? Läs Bibeln där finns svaret.
DagenartikelFörsamlar firar beslut om homovigslar
I splittringens tid
torsdag 15 oktober 2009
Årets val av Nobels fredspris.
Nyheten om valet av President Barack Obama som pristagare av Nobels fredspris, känns inte längre som en nyhet. Glädjen över detta val delar jag med många kristna kyrkor och samfund över hela världen. Som jag tidigare skrivit om Obama så har han lyft fram rättvisan som en aspekt för fred. Om detta skriver Kyrkans tidning i dag torsdag den 15 oktober. Man önskar att han skall lyckas skapa en varaktig fred på den väg han har börjat.
Ett positivt besked följs alltid åt av sådana som inte har förmågan att se verkligheten på samma sätt. De som lever i ett tillstånd av hat och misstro. Så har skett med dem som inte delar denna glada nyhet med samma entusiasm. Detta är i alla fall långt ifrån det kristna budskapets värdighet.
Här länkar jag till Generalsekreterare Samuel Kobias brev till presidenten.
Länk till Dagen artikel: Vi ser fram emot att träffa Obama
Ett positivt besked följs alltid åt av sådana som inte har förmågan att se verkligheten på samma sätt. De som lever i ett tillstånd av hat och misstro. Så har skett med dem som inte delar denna glada nyhet med samma entusiasm. Detta är i alla fall långt ifrån det kristna budskapets värdighet.
Här länkar jag till Generalsekreterare Samuel Kobias brev till presidenten.
Länk till Dagen artikel: Vi ser fram emot att träffa Obama
onsdag 14 oktober 2009
Sakarja Hoppets profet del 2.
Låt mig påminna mina läsare om att jag absolut inte gör anspråk på att kunna skriva en uttömmande artikel om profeten Sakarjas bok. Det är bara några reflexioner jag gjort med anledning av de iakttagelser jag gör av den del av denna profetia som kan gälla för vår tid, som vi också brukar kalla den Messianska tiden. Jag har hämtat en del av mina tankar ur Edvin Wirén, När han öppnade boken, men det mesta ur Bibeln där jag tar med olika citat.
Innan jag fortsätter vill jag länka till en artikel ur Biblicum av Set Erlandsson: En vanlig judisk syn på Jesus: http://lbk.cc/biblicum/19825510.HTM
Se din konung kommer. Detta är det stora temat i Sakarja bok. Profetian har gått i uppfyllelse, Guds rike har kommit. Konungen har redan satt sig på högra sidan om den tron där Gud härskar
”tills han har lagt alla fiender under sina fötter.” 1.Kor.15:25.
Det pågår ett krig, som vi inte kan se. Det är inget jordiskt krig med nationella gränser. Alla de som tillhör Herren är inblandade i detta krig.
”Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning..” Ef.6:12
1. Det finns redan ett gudomligt herravälde genom Jesus Kristus och vi uppmanas i Skriften att söka detta rike först av allt. 2. Men profetian syftar också på det rike där Gud skall återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt. Guds rike är det tillstånd som då upprättas.
Därför beder vi i bönen Fader vår: ”Tillkomme ditt rike, ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.”
”Hela skapelsen ropar ännu som i födslovåndor….vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.” I hoppet är vi räddade.” skriver Paulus i Rom. 8:22-24
Profeterna använder ett språk som visserligen handlar om det nationella Israel, men det är helt klart att profetian syftar på ett andligt Israel, en Guds kyrka och församling som sträcker sig till alla jordens folk..
Sak. 14:9 ”Herren skall vara konung över hela jorden, ja på den tiden skall Herren vara en och hans namn ett.”
Det finns ingen anledning till att spekulera om särskilda tidpunkter för detta. Förkunnelsen om Guds rike är däremot mycket viktig. Det står om Jesus att han efter sin uppståndelse under fyrtio dagar visade sig för sina lärjungar och talade med dem om Guds rike.
”De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.””
De väntade på ett återupprättat Israel som kungarike, och hade svårt att förstå vad profetian handlade om: nämligen ett rike med helt andra gränser.
När fariseerna frågade Jesus i Luk. 17:20
”när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: ”Här är det”, eller: ”Där är det”. Nej Guds rike är inom er.”
Om det nu är så som vi har sagt att Jesus Kristus, Messias är konung och att hans herradöme omfattar allt, hur kan det då komma sig att det ser ut som det gör på vår jord?.
Det finns ingen anledning för mig att konstruera ett eget svar på denna fråga. I Bibeln finns så många löften om det som skall ske när Gud återtar sitt herravälde. Det är inga skräckfyllda löften för dem som tagit sin tillflykt hos honom. Det är löften som innehåller tröst, hopp och tillförsikt.
Ett nyckelord återfinner vi i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel:
”Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter.”
Det står i Hebreerbrevets tolvte kapitel att Jesus sitter nu till höger om Guds tron, och vi uppmanas där att ha blicken fäst på honom. Det är så lätt att vi blir upptagna med det som sker runtomkring honom, men det är bättre att se och förtrösta på honom. Det herravälde som upprättas just nu är det som sker inom oss, när han får bli herre i våra liv.
Gud startar inga krig på jorden. Han sanktionerar inte till våld ockupation hat och förtryck. När Petrus skulle försvara Jesus och högg av örat på översteprästens tjänare så säger Jesus:
”Stick tillbaka ditt svärd, den som griper till svärd skall dödas med svärd..”
Om vi tror att vi kan använda de profetiska skrifterna som verktyg för felaktiga läror om detta så är vi ute på farlig mark. Någon skrev på en blogg. Gud är inte pacifist. Ett sådant påstående ger felaktiga signaler. Var de signalerna kommer ifrån är inte svårt att förstå.
Vi har alla rättighet att ifrågasätta de felsteg som begås inte bara av staten Israel utan också av andra nationer. Låt oss inte blanda in profetiska uttalanden som försvar för våld och förtryck. Det är att missbruka Guds namn
Vi kan inte tolka orden i Sakarja 12 som handlar om hur Jerusalem skall bli gjord till en lyftessten för folken på ett bokstavligt sätt för att försvara sådant som sker i staten Israel i vår tid. Nej som jag har skrivit tidigare handlar profetian om det andliga Israel både här och på andra ställen i Skriften.
Har jag stöd för detta påstående i Skriften? När det i Gamla testamentet talades om Guds folk, så handlade det om dem som han hade slutit ett förbund med. Vi brukar kalla det för det gamla förbundets folk. Men i den Messianska tiden i vilken vi nu lever talar vi om det nya förbundets folk. Vilka är det? Det är det andliga Israel, alla dem som tillhör Herren Jesus. Dem han har återlöst med sitt eget blod när han gav sitt liv för att rädda oss. Det gamla förbundets folk och det nya förbundets folk är nu ett och samma folk.
Se Gal 3:26-29
”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus, är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.”
Jag skulle önska att kunna skriva fortsättning följer, men ni som läser detta kanske kan hjälpa mig med det. Tag nu emot dessa ord som jag tror att Herren ger mig rättighet att förmedla, som en ödmjuk hälsning från en enkel Herrens tjänare. Shalom till er alla!
Innan jag fortsätter vill jag länka till en artikel ur Biblicum av Set Erlandsson: En vanlig judisk syn på Jesus: http://lbk.cc/biblicum/19825510.HTM
Se din konung kommer. Detta är det stora temat i Sakarja bok. Profetian har gått i uppfyllelse, Guds rike har kommit. Konungen har redan satt sig på högra sidan om den tron där Gud härskar
”tills han har lagt alla fiender under sina fötter.” 1.Kor.15:25.
Det pågår ett krig, som vi inte kan se. Det är inget jordiskt krig med nationella gränser. Alla de som tillhör Herren är inblandade i detta krig.
”Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning..” Ef.6:12
1. Det finns redan ett gudomligt herravälde genom Jesus Kristus och vi uppmanas i Skriften att söka detta rike först av allt. 2. Men profetian syftar också på det rike där Gud skall återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt. Guds rike är det tillstånd som då upprättas.
Därför beder vi i bönen Fader vår: ”Tillkomme ditt rike, ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.”
”Hela skapelsen ropar ännu som i födslovåndor….vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.” I hoppet är vi räddade.” skriver Paulus i Rom. 8:22-24
Profeterna använder ett språk som visserligen handlar om det nationella Israel, men det är helt klart att profetian syftar på ett andligt Israel, en Guds kyrka och församling som sträcker sig till alla jordens folk..
Sak. 14:9 ”Herren skall vara konung över hela jorden, ja på den tiden skall Herren vara en och hans namn ett.”
Det finns ingen anledning till att spekulera om särskilda tidpunkter för detta. Förkunnelsen om Guds rike är däremot mycket viktig. Det står om Jesus att han efter sin uppståndelse under fyrtio dagar visade sig för sina lärjungar och talade med dem om Guds rike.
”De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.””
De väntade på ett återupprättat Israel som kungarike, och hade svårt att förstå vad profetian handlade om: nämligen ett rike med helt andra gränser.
När fariseerna frågade Jesus i Luk. 17:20
”när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: ”Här är det”, eller: ”Där är det”. Nej Guds rike är inom er.”
Om det nu är så som vi har sagt att Jesus Kristus, Messias är konung och att hans herradöme omfattar allt, hur kan det då komma sig att det ser ut som det gör på vår jord?.
Det finns ingen anledning för mig att konstruera ett eget svar på denna fråga. I Bibeln finns så många löften om det som skall ske när Gud återtar sitt herravälde. Det är inga skräckfyllda löften för dem som tagit sin tillflykt hos honom. Det är löften som innehåller tröst, hopp och tillförsikt.
Ett nyckelord återfinner vi i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel:
”Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter.”
Det står i Hebreerbrevets tolvte kapitel att Jesus sitter nu till höger om Guds tron, och vi uppmanas där att ha blicken fäst på honom. Det är så lätt att vi blir upptagna med det som sker runtomkring honom, men det är bättre att se och förtrösta på honom. Det herravälde som upprättas just nu är det som sker inom oss, när han får bli herre i våra liv.
Gud startar inga krig på jorden. Han sanktionerar inte till våld ockupation hat och förtryck. När Petrus skulle försvara Jesus och högg av örat på översteprästens tjänare så säger Jesus:
”Stick tillbaka ditt svärd, den som griper till svärd skall dödas med svärd..”
Om vi tror att vi kan använda de profetiska skrifterna som verktyg för felaktiga läror om detta så är vi ute på farlig mark. Någon skrev på en blogg. Gud är inte pacifist. Ett sådant påstående ger felaktiga signaler. Var de signalerna kommer ifrån är inte svårt att förstå.
Vi har alla rättighet att ifrågasätta de felsteg som begås inte bara av staten Israel utan också av andra nationer. Låt oss inte blanda in profetiska uttalanden som försvar för våld och förtryck. Det är att missbruka Guds namn
Vi kan inte tolka orden i Sakarja 12 som handlar om hur Jerusalem skall bli gjord till en lyftessten för folken på ett bokstavligt sätt för att försvara sådant som sker i staten Israel i vår tid. Nej som jag har skrivit tidigare handlar profetian om det andliga Israel både här och på andra ställen i Skriften.
Har jag stöd för detta påstående i Skriften? När det i Gamla testamentet talades om Guds folk, så handlade det om dem som han hade slutit ett förbund med. Vi brukar kalla det för det gamla förbundets folk. Men i den Messianska tiden i vilken vi nu lever talar vi om det nya förbundets folk. Vilka är det? Det är det andliga Israel, alla dem som tillhör Herren Jesus. Dem han har återlöst med sitt eget blod när han gav sitt liv för att rädda oss. Det gamla förbundets folk och det nya förbundets folk är nu ett och samma folk.
Se Gal 3:26-29
”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus, är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.”
Jag skulle önska att kunna skriva fortsättning följer, men ni som läser detta kanske kan hjälpa mig med det. Tag nu emot dessa ord som jag tror att Herren ger mig rättighet att förmedla, som en ödmjuk hälsning från en enkel Herrens tjänare. Shalom till er alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)